Begreppet kortväxthet används ofta för att beskriva barn och ungdomar som är betydligt kortare än andra barn i samma ålder. Ett barn med kortväxthet ligger på 5:e percentilen eller lägre för längd, vilket motsvarar två standardavvikelser under medellängden för barn i samma åldergrupp. Det finns flera möjliga orsaker till kortväxthet, och vissa är mer allvarliga än andra.
Kortväxthet hos ett barn är inte nödvändigtvis ett tecken på något problem om barnets föräldrar också är korta. Kortväxthet kan ärvas. Om ett barn ligger under 5:e percentilen för längd, men har en jämn och stabil tillväxttakt samt mycket korta föräldrar, är det troligt att barnet har en genetisk benägenhet att vara kortare än genomsnittet.
Förhållandena i livmodern kan påverka barnets tillväxt även efter födseln. Om mamman diagnostiseras med intrauterin tillväxthämning får fostret inte det syre och den näring som det normalt skulle få via placenta. Detta tillstånd kan leda till att barnet blir kortare än normalt efter födseln. Infektioner hos fostret under graviditeten kan också resultera i kortväxthet.
Ett barn med konstitutionell tillväxtfördröjning växer normalt fram till ungefär ett års ålder. Därefter avtar tillväxten och barnet kan verka kort för sin ålder. Puberteten är ofta försenad hos dessa barn, och de når sin maximala längd senare än den ålder då barn vanligtvis slutar växa. En konstitutionell tillväxtfördröjning leder i allmänhet inte till bestående kortväxthet.
Ett barns tillväxtpotential kan bedömas med hjälp av en röntgenundersökning av hand och handled. Om barnets skelett visar att det fortfarande finns tid och utrymme för tillväxt behöver kortväxtheten inte vara något att oroa sig för. Ett barn kan se mindre ut helt enkelt för att dess benålder är lägre än dess kronologiska ålder. Vissa skelettsjukdomar kan dock orsaka hämmad bentillväxt. Exempel på sådana tillstånd är engelska sjukan (rakitis), som ger svaga och mjuka ben, samt den ärftliga sjukdomen akondroplasi.
Ett flertal hälsotillstånd kan påverka tillväxten och leda till kortväxthet. Ett barn med hjärt-, njur- eller inflammatorisk tarmsjukdom kanske inte når sin fulla tillväxtpotential. Andra tillstånd som kan hindra tillväxten inkluderar bland annat astma, celiaki (glutenintolerans), hypothyroidism (lågfungerande sköldkörtel), sicklecellanemi, juvenil artrit och diabetes. Även genetiska tillstånd som Downs syndrom och Turners syndrom kan orsaka kortväxthet.
Ett barn med brist på tillväxthormon kan växa normalt fram till två–tre års ålder, varefter tillväxten avtar kraftigt eller nästan helt stannar av. Barnet blir då betydligt kortare än sina jämnåriga och kan dessutom ha ett ansikte som ser yngre ut än vad åldern anger. Om kortväxtheten beror på tillväxthormonbrist kan barnet behandlas med tillväxthormoninjektioner för att öka tillväxttakten.
För att kunna växa och utvecklas behöver ett barns kropp tillräckliga mängder näringsämnen. I vissa fall beror ett barns långsamma tillväxt, eller att barnet ser mindre ut än jämnåriga, på att barnet inte får i sig tillräckligt med näringsrik mat och lider av undernäring.
Om du som förälder är orolig för ditt barns tillväxt är det klokt att kontakta barnhälsovården eller en barnläkare. Genom regelbundna längdmätningar över tid kan läkaren bedöma barnets tillväxtkurva och vid behov utreda om det finns en bakomliggande orsak som kräver behandling. Tidig upptäckt ökar möjligheterna till effektiv behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online