Mellanöreinflammationer är den vanligaste orsaken till tillfällig hörselnedsättning hos barn. Om ett barn har återkommande eller långvariga besvär med mellanörat kan en operation för att sätta in dräneringsrör bli nödvändig. Mildare eller enstaka infektioner behandlas oftast framgångsrikt med antiinflammatoriska läkemedel och antibiotika. Även lindrig mellanöreinflammation kan vara extremt smärtsam, och det rekommenderas alltid att söka behandling.
Ett dräneringsrör är en mycket liten tube, mindre än ett tändstickshuvud, som läkaren för in i trumhinnan så att mellanörat får luft och kan "andas". När trumhinnan läker stöts röret ut av sig självt, vanligtvis inom tre till sex månader. Läkare sätter ofta in dräneringsrör när patienten har återkommande eller långvariga mellanöreinfektioner, och ingreppet utförs oftast på barn.
Under operationen gör läkaren ett litet snitt i trumhinnan och tömmer eventuellt vätskeansamling bakom trumhinnan innan röret förs på plats. Ingripandet sker i narkos. När röret väl sitter på plats ska det inte kännas obehagligt, men det kan initialt rinna lite vätska ur örat medan mellanörat fortsätter att tömmas.
En samling vätska bakom trumhinnan kallas ibland "klibbigt öra" eller sekretorisk otit. Vätskeansamlingen kan hindra trumhinnan från att vibrera fritt, vilket ger en tillfällig hörselnedsättning. Klibbigt öra innebär att öronsnuvan – den gång som släpper in luft i mellanörat och låter vätska rinna ut – inte fungerar som den ska.
Symtom på mellanöreinflammation kan vara hörselnedsättning i varierande grad, koncentrationssvårigheter, ihållande smärta, feber, tryckkänsla i örat, otydligt tal eller onödigt hög röst, samt nedsatt balans och klumpighet.
En läkare kan ofta se tecken på vätska bakom trumhinnan med ett otoskop (örlampa), men undersökningen är inte alltid avgörande eftersom varbildning eller vax kan blockera sikten. En audionom kan genomföra en tympanometri, ett test som mäter hur fritt trumhinnan rör sig. En platt kurva tyder på förekomst av mellanöreinflammation. Ett hörtest kan också göras.
I vissa fall upptäcks klibbigt öra först under narkos, ofta i samband med att läkaren ändå sätter in dräneringsrör.
Att sätta in dräneringsrör betraktas oftast som en sista utväg, efter att andra behandlingsformer prövats. Antibiotika och antiinflammatoriska läkemedel kan lindra smärta samt minska infektion och svullnad. Ibland rekommenderas även avsvällande medel.
Att blåsa upp ballonger är en rekommenderad aktivitet, eftersom det pressar luft upp i öronsnuvan och kan hjälpa till att förflytta vätska som blockerar gången.
När dräneringsrör sitter på plats bör man undvika dykning och simning, om man inte använder öronproppar, eftersom vatten annars kan tränga in via röret till mellanörat. Det kan blöda lite från örat de första dagarna efter operationen, men detta är helt normalt och ingen anledning till oro.
Patienten bör undvika personer med förkylning eller andra infektioner i ungefär tio dagar. Håll borta vatten från dusch och bad ur örat, eftersom vattnet kan bära på bakterier från resten av kroppen. Använd öronproppar eller bomull indragen i vaselin när du duschar eller badar – det bildar en vattentät förslutning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online