Barnfetma har under de senaste decennierna blivit ett allvarligt folkhälsoproblem världen över. Barn med övervikt löper större risk att även som vuxna lida av övervikt, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser som typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Även om vissa barn har en genetisk benägenhet för övervikt, kan andra gå upp i vikt på grund av sin miljö. Här går vi igenom vad forskningen säger om samspelet mellan arv och miljö.
En studie ledd av dr Sadaf Farooqi vid University of Cambridge har visat att barn med fetma kan sakna en del av en gen på kromosom 16. Denna brist ökar lusten att äta, vilket gör det svårare för barnet att hålla en hälsosam vikt.
Tvillingstudier, bland annat den som genomfördes av Stunkard, Foch och Hrubec, tyder på att cirka 75 procent av risken för fetma beror på genetik, medan de återstående 25 procenten tillskrivs miljön. Resultaten visar att gener spelar en betydande roll, men att livsstil och omgivning också är avgörande.
Miljöfaktorer som tillgång till mat och möjligheter till fysisk aktivitet påverkar risken för barnfetma. Ett barn som växer upp i en miljö fylld av ohälsosamma matval, där motion inte uppmuntras, löper betydligt större risk att utveckla fetma.
Barn i ekonomiskt utsatta hushåll har ökad risk att bli feta, dels på grund av begränsad tillgång till färska frukter och grönsaker, dels på grund av en tendens att välja mindre hälsosam mat. Dessutom har dessa barn ofta sämre tillgång till trygga platser där de kan röra på sig och vara aktiva.
Trots genetisk benägenhet och ogynnsamma miljöfaktorer kan barn behålla en hälsosam vikt genom goda matvanor och regelbunden motion. Vuxna bör erbjuda barn varierad och näringsrik mat i rimliga portioner samt uppmuntra dem att röra sig i minst 60 minuter varje dag. Med rätt stöd i hemmet och vardagen går det alltså att motverka både arvets och miljöns negativa effekter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online