Sensorisk integrationsstörning, även kallad sensorisk bearbetningsstörning, påverkar hur barn uppfattar och samspelar med världen runt omkring dem. Barn med störningen upplever sina sinnesintryck – syn, lukt, känsel, smak och hörsel – ofta mycket mer intensivt än andra barn i samma ålder. Vanliga barndomsaktiviteter, som att leka med lera eller lära sig äta olika typer av mat, kan kännas övermäktiga och skrämmande. Det finns dock flera olika terapialternativ som hjälper dessa barn att bättre anpassa sig till världen de lever i.
Det finns en rad terapitekniker som har visat sig effektiva vid behandling av sensorisk integrationsstörning. En vanlig metod är lekterapi, där barnet stegvis introduceras för nya sinnesintryck och situationer genom lek. Arbetsterapi är en annan mycket populär behandlingsform; patienterna lär sig bland annat att leka med andra barn, äta olika sorters mat (till exempel att acceptera olika konsistenser och temperaturer) samt hantera överraskande eller starka sinnesintryck.
Målet med terapin är att hjälpa patienten att övervinna sin motvilja mot olika typer av stimuli. Ett exempel är barn som vägrar äta mat som inte är rumstempererad och mjuk. I sådana fall kan terapeuten eller föräldern långsamt introducera mat som är varmare, svalare eller har en annan konsistens. Behandlingen kan ta tid, men många patienter gör stora framsteg och får det betydligt lättare att fungera i vardagen.
Betydelsen av terapi för sensorisk integrationsstörning är stor. Forskare har känt till störningen sedan 1970-talet, men det dröjde länge innan det fanns någon godkänd och strukturerad behandlingsmetod. Först behövde man förstå vad som orsakade de problem barnen upplevde, för att därefter utveckla metoder som inte var skadliga eller skrämmande för barnet. Moderna behandlingsformer kombinerar lek med traditionella psykologiska metoder, vilket gör behandlingen barncentrerad och mer acceptabel för både patienter och deras familjer.
Fördelarna med behandling är många. Den största vinsten är att patienterna lär sig hantera de stimuli som känns obehagliga. Genom att involvera barnen i roliga aktiviteter kan terapeuten successivt utöka barnets toleransnivå, vilket hjälper barnet att fungera så normalt som möjligt. Även om patienten troligen alltid kommer att leva med störningen kan hen lära sig att hantera sina motviljor på ett konstruktivt sätt.
Barn med sensorisk integrationsstörning ska aldrig pressas in i situationer de inte är redo för. En legitimerad terapeut bör alltid ansvara för att ta fram en individanpassad behandlingsplan. Om föräldrarna känner sig osäkra, eller om barnet blir upprört under behandlingens gång, kan det vara klokt att göra ett uppehåll, diskutera situationen och antingen sakta ner tempot eller pröva en annan metod.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online