Scharlakansfeber är en bakteriesjukdom som orsakar halsont, feber, en så kallad "jordgubbstunga" och ett karakteristiskt utslag. Historiskt sett var sjukdomen ofta mycket farlig och ledde till betydande dödlighet, men allvarliga sjukdomsfall är idag ovanliga. De flesta fall av scharlakansfeber behandlas numera på samma sätt som halsfluss.
Scharlakansfeber orsakas av att bakterien Streptococcus pyogenes utsöndrar ett speciellt toxin. Sjukdomens främsta symptom är hög feber, halsont (liknande halsfluss), ett symptom som kallas "jordgubbstunga" – en inflammation i tungan som gör att den ser ut som en jordgubbe – samt ett grovt, sandpappersliknande utslag som sprider sig över överkroppen.
Utslagen vid scharlakansfeber är unika och används ofta som diagnostiskt kriterium. De är fina, grova i texturen och klarröda, men bleknar när tryck läggs på dem. Det går normalt 12 till 48 timmar mellan febertillfället och att utslagen först visar sig, vanligtvis på bröstet, i armhålorna och bakom öronen.
Utslagen är oftast som värst runt hudveck och kan i vissa fall sprida sig till gomspenen i halsen. Detta särskilda symptom kallas Forchheimers fläckar.
En av de vanligaste efterverkningarna av scharlakansfeber är så kallad deskvamation, det vill säga fjällning av huden där utslagen ursprungligen fanns. Utslagen börjar blekna efter tre till fyra dagar, och fjällningen följer kort därefter.
Fjällningen börjar typiskt i ansiktet, följt av fjällning runt fingrarna och på handflatorna ungefär en vecka senare. Den kan även förekomma i armhålor, ljumske samt på fingertoppar och tår. Även om detta kan kännas alarmerande och ibland vara obekvämt är fjällningen ett helt normalt förlopp vid sjukdomen och betraktas inte som farligt.
Scharlakansfeber har historiskt haft rykte om sig att vara en mycket allvarlig sjukdom. Tidigare dödsfall inträffade när infektionen spred sig till blodet och orsakade sepsis (blodförgiftning). Numera rör sig de flesta komplikationer om öron- eller bihåleinflammation, lunginflammation, hjärnhinneinflammation samt sepsis i hela kroppen – ett tillstånd som kallas malign scharlakansfeber. Lyckligtvis är dessa komplikationer sällsynta.
Vanligare immunologiska komplikationer inkluderar akut glomerulonefrit, som kan leda till blod i urinen, samt reumatisk feber, som uppstår när antikroppar i blodet reagerar mot kroppens egna vävnader.
Scharlakansfeber, en gång en fruktad barndomssjukdom, behandlas idag med samma läkemedel som halsfluss, vanligtvis med antibiotika som penicillin. Den enda verkliga skillnaden i sjukdomsförloppet jämfört med vanlig halsfluss är förekomsten av diarré.
Hos patienter med penicillinallergi kan antibiotikana klindamycin och erytromycin användas som alternativ. Kontakta alltid vården om du misstänker scharlakansfeber, eftersom tidig behandling minskar risken för komplikationer och smittspridning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online