Den schweiziska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross lade grunden för vår moderna förståelse av sorgearbete i sin banbrytande bok On Death and Dying från 1969. Modellen beskrev ursprungligen de känslomässiga faserna hos patienter som själva fått en terminal diagnos, men har med tiden utvecklats till att omfatta sju stadier som även gäller vid förlust av en närstående.
Det är viktigt att komma ihåg att sorg inte är en linjär process. Stadierna kan inträffa i olika ordning, överlappa varandra eller upprepas flera gånger. Varje människas sorgearbete är unikt.
Det första tecknet på sorg är ofta chock eller en känsla av overklighet när katastrofala besked nås. Vanliga reaktioner är domningar, känsloförlamning och en känsla av att vara distanserad från verkligheten. Många vägrar helt enkelt tänka på tragedin och rör sig blint genom vardagen. Detta psykologiska svar fungerar som ett slags skydd som hjälper oss att gradvis ta in svåra nyheter.
Förnekelse är i grunden en kraftfull försvarsmekanism. Hjärnan vägrar erkänna tankar och känslor som upplevs som oacceptabla eller outhärdliga. Det kan handla om att fortsätta agera som om ingenting har hänt, eller att intala sig själv att beskedet måste vara fel.
Att konfronteras med döden kan väcka starka och trotsiga reaktioner. Vissa frågar sig "Varför just jag?" när de står inför sin egen dödlighet, medan andra känner sig djupt orättvist behandlade av ödet. Vrede är en naturlig del av dessa känslomässiga situationer och kan riktas mot läkare, anhöriga, Gud eller mot en själv.
I förhandlingsstadiet söker många en utväg genom samtal med Gud eller högre makter, ofta kombinerat med uttalat önsketänkande. Hoppet om ett mirakel och funderingar över vad som "hade kunnat bli" om bara omständigheterna varit annorlunda är typiskt för detta skede.
Skuld kan yttra sig på många olika sätt. Den som själv står inför döden kan plågas av skuld över att lämna sina barn eller närstående. Den som förlorar en älskad person kan å sin sida känna skuld över att det var den andra som drabbades – och inte man själv. Överlevandes skuld är en välkänd och mycket verklig del av sorgearbetet.
Depressionen markerar återvändandet till verkligheten. Djup sorg och rädsla är fullt naturliga reaktioner för den som möter en obotlig sjukdom eller förlusten av en närstående. Trots smärtan är detta stadium nödvändigt – här börjar acceptansen långsamt ta form.
Så småningom kan tragedin åter integreras i livets berättelse. Även om man inte nödvändigtvis omfamnar förändringen kan den svårt sjuka och deras familjer acceptera dess existens, se situationens realistiska utfall och finna en ny form av hopp och mening i tillvaron.
Sorg är en naturlig reaktion, men om känslorna av hopplöshet, isolering eller funktionsnedsättning består under lång tid kan det vara klokt att kontakta vården eller en kurator. Samtalsterapi och stödgrupper kan göra stor skillnad i ett svårt sorgearbete.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online