Digerdöden, som härjade i Europa mellan 1347 och 1351, krävde livet på kanske en tredjedel av kontinentens befolkning. I en tid utan kunskap om bakterier eller virus sökte människor förklaringar till katastrofen – och botemedel – utifrån den tidens världsbild. Här är de mest spridda föreställningarna samt de behandlingar som användes.
Många tolkade pesten som ett straff från Gud för mänsklighetens synder. Detta ledde till en utbredd religiös ivran: människor bad, arrangerade processioner och genomförde botgöringar. Flagellanterna, som piskade sig själva offentligt i gatorna, blev ett känt fenomen under denna tid.
Andra skyllde på himlakropparnas ställning. En särskilt olycksbådande planetkonjunktion år 1345 ansågs ha rubbat kosmos balans och förgiftat luften, vilket enligt samtida läkare hade utlöst epidemin.
Teorin om miasma, alltså "dålig luft", var mycket inflytelserik. Man trodde att stank från ruttnande ämnen, avlopp och lik spred sjukdomen. För att rena luften brändes örter, kryddor och aromatiska substanser, och mer bemedlade personer bar doftkuddar eller parfymrerade näsdukar när de rörde sig bland sjuka.
Rykten spreds om att pesten orsakats av förgiftade brunnar och livsmedel. Dessa anklagelser riktades ofta mot minoriteter, särskilt judiska samhällen, vilket ledde till fruktansvärda förföljelser och pogromer i delar av Europa.
Efter hand började vissa inse att sjukdomen spred sig mellan människor, även om man inte förstod exakt hur – via luften eller genom direkt kontakt. Denna gradvisa insikt lade grunden för de första folkhälsåtgärderna.
Enligt dåtidens medicin, som byggde på läran om de fyra kroppsvätskorna, skulle obalans i kroppen korrigeras. Läkare åderlät patienter ofta med iglar eller knivar och skrev ut starka laxermedel för att "driva ut" sjukdomen – behandlingar som oftast snarare förvärrade patienternas tillstånd.
Många växter ansågs ha läkande egenskaper. Vanliga örter var malört, vinruta, röllika och kamomill, som antingen intogs, applicerades på bölder eller brändes för att rena luften.
Många bar amuletter och talismaner med religiösa symboler eller magiska inscriptioner, i tron att dessa skulle skydda mot smittan. Bönor, helgonrelikvier och pilgrimsfärder tillgicks också som skyddsåtgärder.
I takt med att kunskapen om smittan växte infördes karantänåtgärder. Venedig och andra hamnstäder isolerade ankommande skepp i 40 dagar – därav namnet, från italienskans "quaranta giorni". Dessa åtgärder visade sig vara bland de få som faktiskt begränsade smittspridningen.
Anklagelser om häxeri och trolldom blev vanliga. Vissa individer beskylldes för att ha framkallat pesten genom onda handlingar, vilket ytterligare spädde på rädslan och misstänksamheten i samhället.
Det är viktigt att komma ihåg att förståelsen för sjukdomar under medeltiden begränsades av tidens vetenskapliga kunskap och medicinska metoder. Många av dessa föreställningar och praktiker kan te sig irrationella med dagens mått, men de speglar den då rådande världsbilden, den djupa religiositeten och det kulturella sammanhang inom vilket människor sökte förklaringar till en ofattbar katastrof. Först på 1800-talet identifierades bakterien Yersinia pestis som den verkliga orsaken till digerdöden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online