Tonåringar står inför många psykosociala prövningar när de söker svar på frågorna om vem de är och vart de vill i livet. Nästan oundvikligen övergår någon av dessa prövningar i en kris – en kris som väcker djupa sår och tvivel på det egna värdet. En sprucken vänskap, en första kärlek som tar slut, ett dödsfall, ja till och med oundvikliga händelser som pubertetens början eller övergången in i eller ut ur skolan – vilken förändring som helst kan bli en kris för den enskilda tonåringen.
Att hjälpa en tonåring som lider är dock en verklig konst: själva hjälpen riskerar att rubba den unges känsliga, nyväckta känsla av självständighet. En lugn och vänlig vuxen kommer mycket längre än en auktoritetsfigur.
Tryggheten kommer först. Låt den unge få veta att ni har en viss tid tillsammans (45 minuter är lagom – varken för långt eller för kort). Du låter hen bestämma vad ni ska prata om och försäkrar hen om att du inte ställer påträngande frågor, även om du kan behöva be om hjälp om du inte förstår något. Så länge hen inte utsätter sig själv för fara lämnar du allt som sägs mellan er två. Gör dock klart att om hen antyder att hen tänker skada sig själv måste du berätta det för en betrodd vuxen för att trygga hens säkerhet.
Låt inte dig bli förvirrad eller frustrerad om tonåringen börjar med att prata om någon annan eller något annat. Låt alltid hen styra samtalet och välja de ämnen som dyker upp. Det kan handla om handlingen i en favoritserie, en film eller texten till en låt. Fortsätt lyssna tålmodigt: ungdomar tycker ofta att det är smärtsamt utsatt att öppna sig för vuxna. Låt dem hålla ämnet "i förskjutning", för att använda ett begrepp från psykoterapin. Fråga dig själv vad som händer i serien, filmen eller låten hen berättar om: Vem gör vad mot vem? Vem lider? På vilket sätt?
Använder tonåringen förskjutning, håll även dina kommentarer där. Skynda dig inte att koppla det talade tillbaka till den unga personen. Du kan säga: "Pojkens mamma lägger inte märke till hur mycket han saknar sin pappa", eller "Det är som om flickan känner sig osynlig, som om ingen ser hur ensam och ledsen hon är." Sådana kommentarer visar att du förstått. Undvik att säga saker som "Kanske är det du som saknar din pappa". Om tonåringen inte uttryckt det i dessa ord har hen oftast goda skäl att vara försiktig. Kom ihåg att ungdomar mycket lättare än vuxna känner skam och förnedring.
Kom överens om att träffas för mer samtalstid av det här slaget så ofta som den unge känner att det kan hjälpa. Att förhandla fram ett möte i taget och låta tonåringen styra när besöken ska upphöra brukar fungera bäst. Få vuxna agerar så; genom att göra det undviker du att undergräva hens känsla av handlingskraft och kontroll. Din uppgift är att vara så mottaglig som möjligt för den unges lidande – att lyssna, känna igen dig i smärtan och i tystnad fundera på möjliga vägar framåt.
Motstå frestelsen att ge råd. "Ombeskrivning" fungerar oftast bättre med tonåringar. En pojke som sörjer en förlorad förälder kan exempelvis bara känna ofattbar ångest, eller raseri över orättvisan; ombeskrivning ger dessa "negativa" känslor en mer användbar form: "Sorg betyder vanligen djup kärlek – det första steget vi tar för att hålla någon vi älskat levande i våra minnen." Tonåringar vet ofta, utan att inse att de vet, vad som lindrar smärtan – att lyssna på musik, spela själv, måla eller rita, skriva dikter, berättelser eller låtar. Såret börjar läka i samma ögonblick som tonåringens klagan får utlopp. Vilken form den än tar, uppmuntra den.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online