Strålning finns överallt i vår miljö. Den förekommer naturligt i rymden och i jordskorpan, men även från medicinsk utrustning som röntgenapparater. Det mesta radioaktiva avfallet genereras dock industriellt, framför allt från kärnreaktorer. Enbart i USA finns det fler än 70 kärnkraftsanläggningar fördelade på 31 delstater.
Kring effekterna av radioaktivt avfall på människor råder det stor osäkerhet, särskilt vad gäller konsekvenserna på lång sikt. Människor får i sig radionuklider via vatten, luft och näringskedjan, även om detta oftast sker i mycket låga doser.
Av de cirka 650 miljoner ton avfall som genereras globalt varje år utgör endast 84 000 ton radioaktivt avfall. Radioaktivt avfall definieras som material som innehåller strålningsemitterande isotoper, exempelvis uran, plutonium och radium. Dessa ämnen kallas radionuklider.
Klassificeringen av avfall beror på mängden radionuklider, hur länge materialet förblir radioaktivt – alltså dess halveringstid – samt vilken typ av strålning som avges. Långlivat avfall innehåller radionuklider med en halveringstid på mer än 30 år. Strålning delas in i två kategorier: joniserande strålning, som har tillräcklig energi för att orsaka förändringar på atomnivå, och icke-joniserande strålning, som saknar denna energi.
Radionuklider tar sig in i människokroppen via lungorna och matsmältningssystemet, där vissa ämnen lättare absorberas än andra. Vissa radionuklider cirkulerar genom hela kroppen, medan andra koncentreras i specifika organ – jod samlas exempelvis i sköldkörteln. När radionukliderna väl finns i kroppen avger de strålning tills de sönderfaller eller utsöndras.
De hälsoeffekter som uppstår beror på exponeringsnivån, halveringstidens längd och vilken typ av strålning som radionukliden emitterar.
Under normala förhållanden kan kroppen reparera vävnad som skadats av strålning, men vid långvarig exponering försämras denna förmåga. Radionuklider som avger joniserande strålning kan förändra cellernas atomära struktur och främja okontrollerad celltillväxt, vilket kan leda till olika former av cancer.
Kortvarig exponering för höga strålningsnivåer medför ännu större cancerogena risker. Omedelbara symtom vid hög exponering kan vara feber, illamående, diarré, kräkningar och i värsta fall dödsfall. Strålningsexponering har också kopplats till fosterskador, nedsatt immunförsvar och ärftliga sjukdomar.
Skydd mot strålningens effekter uppnås genom att begränsa exponeringstiden och hålla avstånd till radioaktiva källor. Personer som arbetar med strålning i sitt yrke ska bära skyddskläder och arbeta i välventilerade lokaler. Det rekommenderas även att flera barriärer finns mellan personalen och strålkällorna.
För att minimera miljöpåverkan bör radioaktivt avfall förvaras i specialiserade behållare och anläggningar. På längre sikt arbetar många länder med djupgeologiska förvar i berggrunden, där avfallet isoleras från biosfären i tusentals år. Trots dessa åtgärder kvarstår utmaningen att säkert hantera avfall vars radioaktivitet kan bestå i generationer framöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online