Gruvdrift innebär att material tas bort från jorden i syfte att utvinna malmer, kemikalier och ibland även gaser och oljor. Gruvutrustningen består av stora schaktmaskiner som avlägsnar sand, grus, sten eller annat matrismaterial. Tyvärr används kemikalier i gruvdriften som kan få långvariga och skadliga effekter på mark och miljö. Typen av skada beror på gruvan och den mineral som utvinns, men i de flesta fall lämnar gruvdriften negativa spår på ett eller annat sätt.
Markmuddring sker när ett stort hål eller en schaktning måste grävas ner i jorden. En högtrycksslang riktas mot en sluttning med en kraftig vattenstråle för att blottlägga lager av guldhaltig sand och lera. Materialslurryn pumpas sedan till en slusslåda som filtrerar och samlar guldkorn, men avfallet och avloppsvattnet rinner ut och fyller diken och gropar, vilket ibland bildar konstgjorda dammar och sjöar. Vissa avfallsdammar blir stillastående och invaderas av alger och slem, medan andra fungerar som häckningsplatser för malariamyggor.
Flodmuddring måste utföras från en båt eller en stor pråm utrustad med kraftiga generatorpumpar. När plattformen förflyttas sugs bottensediment som består av gyttja, sand och slam upp genom hydrauliska slangar. Den tjocka slurryn pumpas över stora filtunderlag som fångar upp guldet. Det pumpade avloppsvattnet och avfallet deponeras på en annan plats i floden, vilket ofta stör det naturliga flödet och strömningen. Fisk och växtliv dör ofta till följd av hindren och vattnets grumliga tillstånd. Sjötrafiken blir farlig när vattennivåerna blir grundare på oväntade platser.
Svavelsyra och vatten måste användas för att lakat ut koppar från oxidmalmer under gruvprocessen. Man försöker späda ut och återvinna vattnet, som sedan lagras i dammar med tätskikt. Ibland uppstår sprickor eller hål i dammens tätningskonstruktion, vilket gör att svavelsyran läcker ut i marken. Syran i jorden sipprar ner i grundvattnet och sprids till andra platser, som jordbruk, sötvattenreservoarer och bebodda samhällen.
Processen att lakat ut guld med cyanid är förbjuden i många utvecklade länder, men fortsätter som en primitiv metod för guldutvinning i många gruvor. Avloppsvatten med cyanidinnehåll läcker ut från uppsamlingsdammar, tränger ner i grundvattnet och hamnar slutligen i bäckar, sjöar och floder. Djur som äter vegetation och gräs kan bli sjuka och dö av höga halter cyanid. Cyanid ger skadliga effekter på människans nervsystem vid hudkontakt, inandning eller förtäring.
Många gruvor måste fördjupas och utvidgas med andra metoder än tunga gräv- och skyfflingsmaskiner. Mycket kraftfulla sprängämnen som ANFO, en kombination av ammoniumnitrat och brännolja, spränger bort enorma sektioner av berg i dagbrott. Sprängämnenas restprodukter lämnar spår av skadliga nitrater, som samlas upp av regn och is och transporteras till känsliga ekosystem.
Gruvor bygger ofta dammar och bassänger som rymmer metallrikt vatten och förorenade biprodukter från de kemikalier som används i gruvprocessen. Ventiler, tryckventiler och pumpar, liksom dammvallar av jord och grus, har tidigare havererat, vilket lett till plötsliga och katastrofala vattenutsläpp. Översvämningar från brustna uppsamlingsdammar kan erodera kullar och små berg samt utplåna allt i deras väg. Småstäder och byar som ligger nedströms sådana dammar kan jämnas med marken, vilket leder till egendomsskador och förlust av människoliv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online