Screeningtester som cellprov från livmoderhalsen (Pap-test), mammografi och urinanalys är utformade för att identifiera patienter som behöver ytterligare utredning för en specifik sjukdom. Syftet med screening är att upptäcka sjukdomen i ett tidigt skede, innan patienten utvecklar symtom, vilket i sin tur bör förbättra prognosen och öka chanserna till framgångsrik behandling.
Ett tests sensitivitet beskriver förmågan att korrekt identifiera patienter som faktiskt har sjukdomen. Ett test med 90 procents sensitivitet innebär exempelvis att av varje tio patienter med sjukdomen ställs nio rätt diagnos, medan en patient får ett falskt negativt resultat – alltså ett negativt svar trots att sjukdomen finns.
Formeln är enkel: dela antalet sjuka patienter som upptäcks av screeningtestet med det totala antalet patienter som har sjukdomen. Multiplicera sedan med 100 för att få fram procenttalet.
Exempel: Om 90 av 100 patienter med sjukdomen upptäcks av testet blir beräkningen (90 / 100) × 100 = 90 procent sensitivitet.
Det finns ingen allmän överenskommelse om vilken sensitivitetsnivå som är acceptabel. Bedömningen beror på flera faktorer: hur vanlig sjukdomen är i den population som screenas, vilka alternativa screeningsmetoder som finns, testets kostnad, hur invasiva provtagningen är samt vilken nytta och behandlingsmöjlighet ett tidigt fynd ger.
Sensitiviteten hänger nära samman med testets specificitet, det vill säga förmågan att korrekt identifiera patienter som inte har sjukdomen. Ju högre både sensitivitet och specificitet är, desto mer exakt blir screeningsmetoden.
Testets prediktionsvärde – hur tillförlitligt ett positivt eller negativt resultat är – avgörs av kombinationen av sensitivitet, specificitet och sjukdomens prevalens (förekomst) i den screenade populationen. Vid sällsynta sjukdomar kan även ett test med hög sensitivitet ge många falskt positiva resultat, vilket gör att positiva fynd alltid behöver följas upp med diagnostiska tester.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online