Enskilda marina växtplankton är för små för att kunna ses utan mikroskop, men deras påverkan på världens miljö är enorm. Växtplankton finns i alla hav och utgör grunden i den marina näringskedjan. De producerar en stor del av det syre som luftandande djur överallt behöver för att överleva. De påverkar dessutom globala temperaturer genom att avlägsna enorma mängder av växthusgasen koldioxid från atmosfären. Ibland skapar de dock även gifter som dödar fisk och gör människor sjuka.
Växtplankton är encelliga, växtliknande organismer som driver omkring i otaliga mängder i världens hav och i sötvattenssjöar. De är 63–153 mikrometer långa – de minsta objekt människan kan se med blotta ögat är cirka 1 000 mikrometer, alltså 1 millimeter. Precis som landväxter växer växtplankton genom fotosyntes, en process där de skapar kolhydrater med hjälp av solljus, vatten och klorofyll.
Observationer av växtplankton kan fungera som ett tidigt varnande för förändringar i miljön, eftersom planktonpopulationer reagerar snabbt på skillnader i vattenkvalitet, solljus och tillgång på näringsämnen. Förändringar i populationernas storlek, täthet eller tillväxthastighet kan mätas från rymden med hjälp av satelliter. Forskare jämför dessa observationer med annan information om globala trender för att bättre förstå samspelet mellan växtplankton, miljön och det globala klimatet.
Under vissa förhållanden producerar vissa arter av växtplankton plötsligt toxiska föreningar som är skadliga både för marint liv och för människor. Dessa giftiga utbrott kallas ofta "röda tidvatten" eftersom de ibland, men inte alltid, uppvisar en röd eller rödorange färg. Eftersom vissa rödfärgade utbrott är helt ofarliga föredrar Woods Hole Oceanographic Institution termen skadlig algblomning, eller HAB (harmful algae bloom). HAB beräknas kosta mer än 80 miljoner dollar per år i sjukvårdskostnader samt skador på fiske och turism i USA. Människor kan bli sjuka av att äta skaldjur som fångats i vatten drabbat av HAB.
Allt surare hav gör det svårare för växtplankton att ta upp järn, ett avgörande näringsämne för att hålla planktonpopulationerna friska. Det framgår av en studie från Princeton University som publicerades i tidskriften Science i januari 2010. Havens surhetsgrad tros ha ökat till följd av de ökade mängder koldioxid som finns i atmosfären. All havsfisk och alla havsdäggdjur är beroende av växtplankton, antingen direkt eller indirekt genom att äta fisk som lever av dem. Fortsätter surheten att stiga riskerar planktonpopulationerna att minska, vilket skulle reducera mängden föda tillgänglig för det marina livet, enligt studien.
Järnhypotesen – idén att den globala uppvärmningen kan motverkas genom att tillsätta järn i haven – har varit omdiskuterad sedan oceanografen John Martin lanserade den på 1980-talet. Martin menade att de större planktonpopulationer som då skulle uppstå kunde absorbera tillräckligt mycket kol för att sänka de globala temperaturerna. Det finns dock även möjligheten att motsatsen inträffar, eftersom forskning visat att växtplankton kan värma upp vattnet genom att absorbera solljus som annars skulle reflekteras ut i rymden. Det framgår av en studie från Scripps Institution of Oceanography som publicerades i Journal of Geophysical Research 2002.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online