P-antikroppar är antikroppar som reagerar mot P-antigener – sockermolekyler som sitter på ytan av de röda blodkropparna. Till skillnad från många andra blodgruppsantigener utvecklas P-antigenerna gradvis med åldern och är inte fullt utbildade vid födseln. Vissa former av P-antikroppar kan orsaka hemolytisk sjukdom, det vill säga att röda blodkroppar bryts ned i onödan, hos vissa grupper av människor.
P-systemet liknar det välkända ABO-systemet som används vid blodgruppsbestämning. P-antigener finns hos de flesta människor, både på röda blodkroppar och på celler i kroppens vävnader. Systemet omfattar tre huvudtyper av antigen: P, P1 och Pk. I mycket sällsynta fall saknar en person alla P-antigener och klassificeras då som p-typ.
Befolkningen delas upp i två huvudgrupper beroende på vilka antigener som finns på de röda blodkropparna:
Alloanti-P1 är den vanligaste typen av P-antikropp och riktar sig specifikt mot P1-antigenet. Antikroppen förekommer hos personer som tillhör P2-gruppen. Den betraktas dock inte som kliniskt signifikant, eftersom personernas röda blodkroppar saknar P1-antigen och därför inte kan angripas av antikroppen. Alloanti-P1 är dessutom oftast en så kallad köldantikropp, vilket innebär att den verkar bäst vid låga temperaturer och sällan orsakar problem vid normal kroppstemperatur.
Auto anti-P är en autoimmun antikropp som kan drabba personer i både P1- och P2-grupperna. Eftersom antikroppen felaktigt angriper kroppens egna röda blodkroppar kan den utlösa en sjukdom som kallas paroxysmal köldhemoglobinuri. Vid denna sjukdom bryts röda blodkroppar ned, ofta efter exponering för kyla, vilket kan leda till hemoglobin i urinen och blodbrist.
Diagnos ställs med hjälp av Donath-Landsteiner-testet, ett laboratorietest som påvisar den biphasiska hemolysin-antikropp som kännetecknar sjukdomen. Behandlingen fokuserar framför allt på att undvika kyla och, i svåra fall, på stödjande vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online