Bakteriella cellviabilitetstester används för att avgöra om cellerna i ett prov lever. Testerna kan påvisa liv även när cellerna inte är aktiva eller producerar något. Metoderna spänner från enkel färgning och test av reproduktionsförmåga till mer avancerade molekylära tekniker. Cellviabilitetstester är särskilt värdefulla när man vill fastställa en bakteriestams unika fysiologi, eftersom de innebär att bakterien utsätts för en rad olika miljöförhållanden.
Cellviabilitet kan bestämmas på ett enkelt sätt genom bakteriens förmåga att föröka sig. Detta görs genom att odla bakterier på en agarplatta och därefter placera plattan under ett mikroskop. Under mikroskopet räknar man antalet kolonibildande enheter (CFU, colony-forming units). Med hjälp av detta test kan cellviabiliteten jämföras mellan olika stammar genom att jämföra antalet CFU. Ju fler kolonibildande enheter som påvisas, desto högre är cellviabiliteten i provet.
Med gramfärgning går det att visualisera förekomsten av bakterier i ett prov, eftersom cellerna färgas lila. Testet utförs oftast på ett glasobjektglas där ett litet bakterieprov placeras. Provet hettas kort upp så att cellerna fäster vid glaset och färgas därefter med kristallviolett lösning. Färgningen sker efter att bakteriekulturen fått tillräcklig inkubationstid. När provet färgats klart sköljs det och granskas sedan under mikroskop. Alla celler som har växt fram färgas lila. Utöver att påvisa levande celler ger gramfärgningen också information om cellväggens struktur, vilket delar in bakterierna i grampositiva och gramnegativa typer.
När en organism lever måste den använda transkription för att hämta information ur sitt DNA. Informationen överförs till budbärar-RNA (mRNA), som sedan används i processen translation för att producera aminosyror. Dessa aminosyror byggs i sin tur ihop till de proteiner som gör att organismen kan överleva. Genom att analysera transkriptionen av specifika gener går det alltså att avgöra om bakterien lever eller inte. Detta kan upptäckas med polymeraskedjereaktion (PCR) eller med mikroarrayteknik, som båda kan påvisa aktiva genuttryck i provet.
När en levande organism dör börjar dess RNA och DNA brytas ned. Anledningen till att man testar ribosomalt RNA i stället för vanligt RNA är att det finns betydligt mer ribosomalt genetiskt material i en organism än annat RNA. Eftersom det förekommer i så stora mängder krävs ingen PCR-förstärkning, vilket annars skulle behövas vid analys av vanligt RNA. Intakt ribosomalt RNA korrelerar därför direkt med hög cellviabilitet, medan nedbrutet RNA tyder på att cellerna är döda.
En cell måste aktivt utbyta material genom sitt cellmembran för att tillgodose sina behov av energi, vatten och näring. Om en cell inte lever kan den inte längre styra sitt cellmembran att göra sig av med avfallsprodukter eller ta upp de näringsämnen som krävs för överlevnad. Genom att utsätta cellmembranet för fluorescerande ämnen kan ett prov testas för permeabilitet. Permeabiliteten mäts sedan genom fluorescensnivån under UV-ljus. En högre fluorescensnivå motsvarar en högre permeabilitet, vilket gör det möjligt att mäta cellviabiliteten genom fluorescensanalys.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online