Klor är ett av de vanligaste bland de 92 naturligt förekommande grundämnena på vår planet. Ämnet är mycket reaktivt och förenar sig därför lätt med andra grundämnen och bildar en rad olika föreningar. Forskare har lärt sig att utnyttja klorets rikliga förekomst och höga reaktivitet till sin fördel och har framställt talrika klorbaserade kemikalier med tusentals olika användningsområden. Ett av dessa är att döda sjukdomsframkallande organismer, så kallade patogener.
Klor upptäcktes av Carl Wilhelm Scheele redan år 1774, långt innan forskarna förstod vad som orsakade sjukdomar och hur de spreds. Först år 1854 kunde den brittiske läkaren John Snow visa att kolera överfördes via vatten. Även om sambandet mellan sjukdom och vatten därmed hade konstaterats, förblev orsaken till sjukdomarna ett mysterium fram till 1870-talet, då Louis Pasteur och Robert Koch utvecklade och vidareutvecklade kimteorin – läran om att mikroorganismer orsakar sjukdom. År 1881 demonstrerade Robert Koch att klor dödar bakterier.
Vattenburna sjukdomar är sjukdomar där vattnet fungerar som smittväg. Exempel är kolera, tyfoidfeber och dysenteri. Tillsatsen av mycket små mängder klor till förorenat vatten dödar snabbt bakterier och andra mikroorganismer. Klor påbörjar sitt förstörelseverk genom att först angripa patogenens cellvägg och cellmembran. Därefter inaktiverar det de enzymer och cellulära strukturer som patogenen behöver för att kunna föröka sig och överleva.
Dricksvatten förorenas av mikroorganismer när det kommer i kontakt med människors eller djurs avföring. Redan en liten kontakt räcker för att orsaka sjukdom. Översvämningar, enskilda avlopp, lakvatten från soptippar och läckande avloppsledningar är alla möjliga källor till förorenat dricksvatten. Sedan 1905, då klorering av dricksvatten började användas, har antalet dödsfall i vattenburna sjukdomar minskat dramatiskt. Tyvärr utgör osäkert dricksvatten fortfarande ett allvarligt hot mot hälsan, särskilt för barn i utvecklingsländer.
Även obehandlat poolvatten kan orsaka sjukdom. Här är människors och djurs avföring den vanligaste föroreningskällan. Avföringsrester från badgästernas kroppar är en vanlig smittkälla, liksom direkt kontaminering av vattnet från fåglar och gnagare. Utöver avföring kan även kroppsavlagringar som saliv, slem och hudceller orsaka infektioner. En korrekt klorering av poolvattnet dödar patogenerna och förhindrar att sjukdomar sprids.
Fördelarna med klor som vattendesinfektionsmedel är många. Klor är lättillgängligt, billigt och kapabelt att döda de flesta mikroorganismer. Det är dessutom praktiskt att använda eftersom det lätt löser sig i vatten och finns tillgängligt som fast ämne, vätska eller gas. Klor lämnar även en restkoncentration som fortsätter att verka bakteriedödande efter att vattnet lämnat reningsverket. Just denna rest är dock orsaken till den karaktäristiska smaken och lukten hos klorbehandlat vatten. Att klor är giftigt och måste hanteras med stor försiktighet är ytterligare en nackdel.
Klor har spelat en avgörande roll för att göra dricksvatten säkert och hålla poolvatten fritt från smitta. Trots nackdelar som smak, lukt och krav på försiktig hantering gör dess effektivitet och låga kostnad att klor fortfarande är världens mest använda medel för vattendesinfektion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online