Miljöexponering för cesium-137 sker framför allt i form av radioaktivt nedfall från atmosfäriska kärnvapenprov under 1950- och 1960-talen. Detta nedfall spreds över hela planeten och rörde sig fritt i naturen. Ämnet ingår dessutom bland de radioisotoper som finns i höga koncentrationer i området kring Tjernobylolyckan 1986 i Ukraina.
Exponering sker främst via jord och vatten, även om mängden cesium-137 minskar för varje år tack vare det radioaktiva sönderfallet. Ämnet har påvisats i dricksvatten, men den sammanlagda effekten på allmänheten är minimal. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) anser numera inte att tillfällig miljöexponering för cesium-137 utgör någon folkhälsorisk.
Akut exponering är dock möjlig inom flera branscher samt vid en olycka i ett kärnkraftverk. Riskzoner inkluderar metallskrotupplag, kommunala soptippar och medicinska laboratorier där ämnet kan hanteras felaktigt.
Radioaktiva ämnen kontaminerar kroppens celler antingen via omgivningen genom gammastrålning eller genom inandning och intag via mat och dryck. Strålningen påverkar kromosomerna i vävnadscellerna, men själva skadan på kroppen orsakas i första hand av att cellbiologin störs och att molekyler sönderdelas.
Detta bildar så kallade fria radikaler – ensamma elektroner som normalt förekommer i par. Cellerna har en viss förmåga att reparera skadat genetiskt material, men höga exponeringsnivåer kan överbelasta detta försvarssystem. De mest sårbara vävnaderna i kroppen är benmärgen och lymfknutorna.
Cellskador och fria radikaler kan leda till olika cancerformer i de områden där cesium-137 koncentreras. Efter Tjernobylolyckan registrerades över 2 000 fall av sköldkörtelcancer orsakad av radioaktivt jod. Redan 1986 uppskattade dock den sovjetiska regeringen att cesium-137 på lång sikt skulle bidra till nio gånger fler cancerdödsfall än det radioaktiva jodet – en siffra som visar ämnets betydande långsiktiga hälsoeffekter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online