Elektrokardiografen (EKG) utvecklades i början av 1900-talet, med grund i banbrytande uppfinningar från de två föregående århundradena av forskare som Luigi Galvani och Willem Einthoven. EKG-apparaten registrerar hjärtats elektriska impulser för att dokumentera hur varje kammare och förmak fungerar, och har sedan dess blivit ett oumbärligt verktyg inom sjukvården.
Hjärtats vänstra sida tar emot syresatt blod från lungorna och pumpar det ut i kroppen. Den högra sidan tar emot blod från resten av kroppen och pumpar det till lungorna för ny syresättning.
De vanligaste inställningarna på ett EKG är monitorläget, som fångar lågfrekventa vågor för löpande övervakning, samt diagnostiskt läge för högfrekventa signaler som ger mer detaljerad information.
För korrekta mätningar måste elektroder placeras på handleder, vrister, lår och bröstkorg. Korrekt placering är avgörande för att få tillförlitliga avläsningar av hjärtats elektriska aktivitet.
Six olika vågor analyseras vid en EKG-undersökning:
Utvecklingen av EKG tog fart redan år 1794, då galvanometern uppfanns – en apparat som kunde känna av elektrisk ström. Senare, år 1849, tillkom rheotomen, som möjliggjorde växlingar mellan olika strömmätningar. Julius Bernstein förbättrade den befintliga tekniken så att mätvärden kunde tas upp på ett bättre sätt. År 1872 upptäckte Gabriel Lippmann kapillärelektrometern, och några år senare fann Augustus Waller ut hur hjärtats elektriska ström kunde registreras. Genombrottet kom år 1903, när Willem Einthoven utvecklade en betydligt mer exakt modell. Slutligen uppfann General Electric år 1920 elektroder som kunde spännas fast på kroppen, vilket förenklade användningen ytterligare.
Tack vare EKG kan hjärtinfarkter, arytmier, hypertoni och andra hjärtsjukdomar upptäckas tidigt och följas över tid. Det gör undersökningen till en central del av både akut vård och förebyggande hjärtsjukvård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online