Kolonisterna i Nordamerika fick kämpa mot många olika hälsoproblem medan de byggde upp sina samhällen. De saknade ofta både kunskapen och resurserna som krävdes för att hålla sig friska, och vård av sjuka bestod till största delen av huskurer hemma i stugan. Läkare var fåtaliga, och även med läkarhjälp lyckades människorna sällan besegra de stora epidemierna som smittkoppor, gula febern och malaria.
Livet för kolonisterna var tungt. De arbetade långa och hårda dagar, ofta utan den näring som behövdes för att orka, eftersom frukt och grönsaker inte var lättillgängliga. Kombinationen av sömnbrist, undernäring, dåliga hygienförhållanden, konflikter med ursprungsbefolkningen och sjukdomar gjorde att många människors hälsa sviktade – och många dog unga.
Varken vanliga människor eller läkare hade någon djupare kunskap om kroppens funktioner eller om vad som krävdes för att bli frisk. De sjuka vårdades framför allt av sin familj. Om sjukdomen var allvarlig nog kunde någon i kolonin rida iväg efter en läkare, men resan kunde ta en hel dag. Den lokale barberaren skötte också sjuka genom åderlåtning, och smeden drog ut värkande tänder.
Den vanligaste metoden för att hjälpa sjuka var att göra dem så bekväma som möjligt. När det var kallt fick den sjuke platsen närmast elden. Familjerna använde också örter som odlades i trädgården, och dessa användes mot alla tänkbara åkommor – från feber till benbrott.
Många kolonialfamiljer ägde en liten bok med titeln Every Man His Own Doctor: Or The Poor Planter's Physician, som innehöll recept på vanliga botemedel. Som en sista utväg hämtades en läkare, eller i vissa fall barberaren om ingen läkare fanns att finna. Läkarna använde ofta iglar, eftersom man trodde att de kunde suga ut överflödigt blod och därmed också själva sjukdomen. Allvarligt sjuka patienter åderläts dessutom genom att en ven öppnades och blodet fick droppa ner i en skål.
Läkarna trodde att människokroppen innehåller tolv quart (cirka elva liter) blod, men i verkligheten är det bara omkring sex quart, knappa sex liter. Denna missuppfattning fick allvarliga konsekvenser när läkare eller barberare utförde åderlåtning – ibland togs så mycket blod att patienten fördes till dödens gräns.
Hygienen var dessutom bristfällig. Man trodde till och med att ett lager smuts från ovanlig badning skyddade mot sjukdom. George Washington, som led av en halsinfektion, dog efter att ha blivit åderläten mer än fyra liter blod på en enda dag. Hans död tros åtminstone delvis ha orsakats av just denna behandling.
Platsen där en koloni grundades påverkade ofta invånarnas hälsa. De södra kolonierna plågades av malaria på grund av det fuktiga klimatet. I hamnstaden Charles Town i South Carolina dog ungefär fem personer om dagen i gul feber, en sjukdom som fartygen förde med sig till kolonin.
Koloniernas läkare visste inte att det finns virus och bakterier som är för små för att ses med blotta ögat och som kan göra människor sjuka. En del av dessa organismer fanns i de floder som man drack ur. Ett exempel är Jamestown, där förorenat vatten orsakade dysenteri och tyfoidfeber bland bosättarna.
Den vanligaste och mest fruktade sjukdomen under kolonialtiden var smittkoppor. Läkarna visste bara att den var smittsam och att de flesta dog inom några veckor efter smitta. Man upptäckte dock att om en nål och tråd fördes genom en blåsa hos en smittad person och sedan under huden på en frisk person, skulle den friske – om han överlevde ingreppet – sannolikt aldrig drabbas av smittkoppor. Metoden kallades inokulation, eller ympning, och räddade många kolonister från en säker död.
Kunskapen om ympning spreds delvis genom afrikanska slavar, som ofta bar med sig erfarenhet av metoden från sitt hemland. Först i slutet av 1700-talet utvecklade den engelske läkaren Edward Jenner den första riktiga vaccinet, vilket lade grunden för den moderna vaccineringen som så småningom skulle utrota smittkoppor helt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online