Att färdas utanför jordens atmosfär utgör en allvarlig utmaning för människokroppen. Våra kroppsliga system har utvecklats genom miljontals år av evolution för att fungera i samspel med jordens gravitation och atmosfär. När astronauten lämnar jorden måste kroppen plötsligt klara sig i en helt ny miljö, vilket kan orsaka betydande obehag. För att undvika långvariga hälsoproblem behöver astronauter som tillbringar längre tid i tyngdlöshet därför vidta särskilda försiktighetsåtgärder.
På jorden drar gravitationen blodet nedåt, vilket hjälper hjärtat att effektivt pumpa blod till både den övre och nedre delen av kroppen. I rymden finns ingen sådan nedåtriktad kraft. Resultatet blir att blodet samlas i överkroppen, medan benen får mindre blodtillförsel och gradvis kan bli tunnare. Samtidigt fortsätter hjärtat att arbeta som om det fortfarande behövde kompensera för jordens gravitation, vilket ger ansikte, torso och armar ett svullet och uppblåst utseende.
Denna omfördelning av vätskor i kroppen kan utlösa det som kallas "rymdsjuka" (space sickness) – ett tillstånd som kännetecknas av huvudvärk, illamående och yrsel. Rymdsjukan är vanligtvis inte farlig och avtar oftast efter några dagar, när kroppen hunnit anpassa sig till den tyngdlösa miljön.
Utan gravitationens motstånd och utan behovet att gå eller stå används kroppens muskler mycket mindre i rymden. Med tiden börjar de atrofiera, det vill säga minska i styrka och massa. Benen drabbas på liknande sätt: eftersom skelettet inte belastas på samma sätt som på jorden bryts bentervävnaden ner snabbare än den byggs upp, delvis beroende på försämrad näringstillförsel till benvävnaden. Förlusten av bentervävnad är särskilt uttalad i kroppens nedre delar, som bäcken, lårben och ryggkotor.
För att motverka denna nedbrytning ägnar astronauter på ISS upp till två timmar dagligen åt hård fysisk träning med specialanpassade redskap, exempelvis löpband med selar och motståndsmaskiner. I kombination med kosttillskott, framför allt kalcium och vitamin D, går det att sakta ner muskel- och benförlusten avsevärt.
Astronautens sinne för riktning och balans kan påverkas kraftigt av tyngdlösheten. Det främsta organet för balans är innerörat, vars vätskefyllda båggångar förlitar sig på gravitationskraften för att registrera kroppens läge. Utan gravitation fungerar detta system inte som det ska.
Enligt NASA beror problemen inte bara på innerörat. Hjärnan förlitar sig även på visuella ledtrådar för att hålla kroppen i jämvikt, och i rymden saknas jordbundna referenspunkter som horisonten. Detta kan leda till rumslig och psykologisk desorientering. För att kompensera tvingas hjärnan utveckla ett helt nytt referenssystem, ofta baserat på rymdfarkostens interiör, där "golvet" och "taken" enbart definieras av farkostens design snarare än av verklig gravitation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online