Det finns flera olika tekniker för att skörda, modifiera och använda stamceller för att behandla människor som lider av sjukdomar eller kroniska tillstånd. Vissa av dessa metoder är relativt enkla kemiska processer som har använts länge, medan andra bygger på mer kontroversiella förfaranden. Kring de senare pågår en intensiv debatt där religiösa och politiskt drivna grupper lobbar – antingen för utökad forskning, för reformer eller för ett totalt stopp.
Allt beror på vilken typ av stamceller som används. Stamceller kan hämtas från embryon, vilket i grunden handlar om ett ägg och en spermie som har förenats. De kan också hämtas från navelsträngsblod, alltså blodet som samlas in från navelsträngen hos ett nyfött barn. Dessutom finns en nyare metod som inte ens använder stamcellerna direkt – den presenteras längre fram i artikeln.
Den första teknik som väckte stor kontrovers gick ut på att skapa ett embryo och sedan stoppa dess tillväxt för att kunna skörda stamceller. Religiösa grupper betraktade detta som att leka Gud – att leka med ett liv, eller rentav ta det. En nyare metod inom samma område kallas modifierad kärnöverföring (altered nuclear transfer). Här tas DNA från en vuxen cell och förs in i ett ägg, vilket skapar ett embryo. Embryots utveckling stoppas därefter för att stamceller ska kunna erhållas. Tekniken använder inga spermier, men den är fortfarande omdiskuterad.
En annan metod kallas terapeutisk kloning, eller somatisk cellkärnöverföring. Processen innebär att man tar en kvinnas ägg och avlägsnar kärnan. Därefter placeras kärnan från en vuxen cell i samma ägg. Resultatet liknar ett embryo, men utan att spermier används; stamceller kan sedan skördas från cellmassan. Den här tekniken är något lättare att acceptera i den religiösa och politiska debatten, eftersom inget liv egentligen skapas – endast celler som delar sig.
Det finns en teknik som är enklare än kärnöverföring. Den prövades på möss med stor framgång. Metoden går ut på att fyra gener från en vävnadscell förs in i en specialiserad hudcell, som då omprogrammeras till en så kallad inducerad pluripotent stamcell (iPS-cell). Denna stamcell härstammar alltså från huden – varken ägg eller spermier behövs. Tekniken anses lovande när det gäller att generera nya, friska celler, vävnader och organ för kroppen, utan de etiska dilemman som embryonal forskning medför.
En modern forskningsmetod för att studera stamcellers aktivitet kallas nukleofektion. Med hjälp av elektriska pulser bildas små öppningar i cellmembranet. Genom dessa kan DNA sedan föras in i cellen, och en speciell ljusbaserad avbildningsteknik belyser DNA-molekylen och spårar dess rörelser och processer. På så sätt får forskarna värdefull kunskap om vilka metoder som fungerar – och vilka som inte gör det.
Vissa tekniker innebär att skadade DNA-segment i hudceller ersätts med friska DNA-delar hämtade från iPS-celler. Denna metod har visat sig kunna bota sekelcellsanemi hos möss, odla friska benmärgsceller och stimulera tillväxten av normala blodceller. Det är lovande framsteg inom stamcellsforskningen som kan banar väg för framtida behandlingar hos människa.
Stamcellsforskningen rör sig snabbt framåt. Från traditionell skörd ur embryon och navelsträngsblod till avancerade metoder som terapeutisk kloning, iPS-celler och nukleofektion öppnas nya möjligheter att behandla tidigare obotliga sjukdomar. Samtidigt fortsätter den etiska debatten att forma vilka tekniker som får utvecklas – och i vilken takt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online