Kol är en icke-förnybar resurs som tar miljontals år att bildas. Det används främst för att producera el, men även inom tillverkningsindustrin samt vid produktion av stål och betong. Enligt Environmental Information Agency var ved den viktigaste energikällan i USA fram till mitten av 1800-talet. Idag används ved dock mest i enskilda vedspisar och står endast för cirka 2 procent av den energi som förbrukas.
Till skillnad från kol är ved en förnybar resurs, så länge skogarna sköts på ett sätt som säkerställer att det alltid finns tillräckligt med träd att odla. Ett beroende av kol är inte hållbart på lång sikt, eftersom gruvorna förr eller senare tar slut på sina resurser.
USA:s miljöskyddsmyndighet (EPA) klassar kol som ett fossilt bränsle. Förbränning av fossila bränslen släpper ut olika mängder avfall i luften och på marken. Enligt EPA behöver det fasta avfallet inte hanteras, förutom vid deponier och ytdammar. Kol avgår dock även svaveldioxid, kväveoxider, partiklar, koldioxid och kvicksilver – ämnen som kan påverka vädermönster, atmosfären och människors hälsa. Dessutom kan kolbrytning förorena närliggande naturliga vattenreserver och den omgivande marken.
Även om ved avgår föroreningar som kolmonoxid och partiklar, kan särskild renförbränningsteknik installeras i vedspisar för att minska de skadliga utsläppen avsevärt.
Det är betydligt svårare att få igång en koleldning än en vedeldning, eftersom kol kräver en strikt och specifik procedur – annars slocknar elden. När en koleldning väl börjat slockna går den dessutom inte att återuppliva. Till skillnad från vedeldningar, som kan brännas säkert när som helst så länge spisen och skorstenen fungerar fullt ut, kan en koleldning inte tändas förrän utetemperaturen sjunkit under cirka 13 grader Celsius (55 grader Fahrenheit) i det dagliga bruket, eftersom skorstenen annars inte utvecklar tillräckligt drag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online