Begreppet "ekologiskt fotavtryck" myntades vid University of British Columbia av Mathis Wackernagel och William Rees år 1990. Det är ett mått på hur mycket mark, vatten och naturresurser som en person, en stad, ett land eller mänskligheten som helhet kräver för att producera de resurser den konsumerar. Att inte lämna något fotavtryck skulle innebära att man exakt återger till miljön precis det som tas. Sedan mitten av 1980-talet har mänskligheten befunnit sig i ett ekologiskt överskridande, vilket innebär att vi tar mer från naturen än vi ger tillbaka.
Aktuella mätningar visar att det skulle ta planeten ungefär 16 månader att ersätta det som mänskligheten förbrukar på ett enda år. Med andra ord använder vi oss av 1,3 planeter för att försörja oss själva. FN uppskattar att om nuvarande trender fortsätter kommer vi i mitten av 2030-talet att behöva två jordar för att klara vår försörjning.
Ett växande fotavtryck innebär att sötvattenreserver utarmas, fiskbestånd minskar, skogarna krymper samt att föroreningar och avfall ackumuleras. Ett av de mest synliga resultaten av ett så pass stort ekologiskt fotavtryck är global uppvärmning och klimatförändring.
Utöver de geologiska problemen leder ekologiskt överskridande även till ökade krig och konflikter om resurser, svält, spridning av sjukdomar, massmigrationer och flera humanitära tragedier.
Ett företag måste använda resurser som papper och kontorsmaterial och producerar därmed avfall. Fabriker genererar dessutom enorma mängder föroreningar. Tyvärr är det få företag som planterar träd, återvinner eller arbetar aktivt för att öka tillgången på frisk luft och rent vatten.
Anledningen till att mäta ett företags ekologiska fotavtryck är att få människor att identifiera och arbeta inom ekologiska gränser. Många aktivister anser att nyckeln ligger i individuella handlingar och i att skapa allmän efterfrågan på nya lagar och riktlinjer, investeringar i grön teknik och infrastruktur samt ökad återvinning och fler förnybara energikällor.
Att analysera en stads, en regions eller ett lands ekologiska fotavtryck gör det möjligt för regeringar att följa efterfrågan på naturkapital och jämföra den med vad som faktiskt finns tillgängligt. På så sätt kan beslutsfattare mer exakt avgöra hur efterfrågan effektivt ska fördelas inom ekonomin. Medborgare får dessutom kännedom om begränsningar och framtida åtaganden, och kan jämföra sin situation med liknande fall.
Mer än 70 procent av mänsklighetens ekologiska fotavtryck kommer från föroreningar och resursanvändning på stadsnivå. Demografiska studier visar att städerna kommer att växa i befolkning och därmed behöva mer resurser samtidigt som de producerar mer avfall.
Kommuner kan göra mycket för att minska sitt fotavtryck genom att uppmuntra alla invånare att övervaka sitt eget fotavtryck. Återvinningsinitiativ, fler grönytor samt att kommunala och privata anläggningar blir grönare och mer miljövänliga skulle bidra avsevärt till att vända trenden mot ett allt djupare ekologiskt fotavtryck.
Om en stad noggrant följer sitt ekologiska fotavtryck kan den även begränsa efterfrågan genom ökad användning av grön teknik. Eftersom urban infrastruktur är byggd för att försörja stora mängder människor under långa perioder kan förbättringar av en stads ekologiska fotavtryck få betydande effekter på stora områden – i generationer framåt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online