
Surra är ett vanligt beteende hos barn – från småbarn till tonåringar. Det uppstår när barnet är arg, misslyckas med att få sin vilja eller känner sig försummat. Men surrande är sällan "bara en fas" – det är ett uttryck för oförmöga att kommunicera känslor på ett konstruktivt sätt. Att förstå varför barnet surrar är nyckeln till att hjälpa det utveckla bättre strategier.
Små barn har inte orden för att beskriva vad de känner. Enligt psykologen Suzanne Bronheim kan de inte ens identifiera sina egna känslor – de bara vet att det känns "fel". Resultatet blir surrande, klagan eller tantrum. Lösning: Hjälp barnet att sätta ord på känslor: "Du verkar ledsen för att du inte fick leka längre." "Det låter som att du är frustrerad över att pusslet inte går ihop."
Äldre barn som kan formulera sig väljer ibland surrande för att de tror att deras åsikter inte räknas. I hem med mycket auktoritära föräldrar lär barn sig att öppet motstånd leder till konflikt – surrande blir ett passivt motstånd. Lösning: Skapa en kultur där barnets röst hörs. Fråga: "Vad tror du?" "Hur känns det för dig?" Visa att du lyssnar – även när du inte håller med.
För vissa barn är negativ uppmärksamhet bättre än ingen uppmärksamhet. Om föräldrar reagera på surrande (argt eller förhandlande) förstärks beteendet. Lösning: Ge proaktiv, positiv uppmärksamhet dagligen – lek, prata, vara närvarande. Ignorera surrande (men inte barnet) och vänta tills tonen normaliserats för att svara.
Om surrande får barnet vad det vill – leksak, undantag från grönsaker, senare sänggående – blir det en fungerande strategi. Lösning: Stå fast vid gränser. När surrandet uppstår: "Jag ser att du är besviken. Men surrande ändrar inte beslutet. Vi kan prata om det när du talar lugnt."
Surra är inte fienden – det är ett signal. När vi lyssnar på signalen och lär barnet bättre verktyg, minskar surrandet och relationen stärks.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online