Fyra huvudklasser
Vid generaliserad ångestsyndrom (GAD) används främst: bensodiazepiner, antidepressiva (SSRI/SNRI), buspiron, betablockerare. Varje klass har egen biverkningsprofil.
1. Bensodiazepiner (t.ex. diazepam, alprazolam, klonazepam)
- Beroende/tolerans: Fysiskt beroende och sökande beteende vid långvarig användning. Effekt minskar efter 4–6 månader (AAFP).
- Sedering: Dåsighet, slö tal, långsamma reflexer – ökad olycksrisk. Ackumuleras i kroppen (lång halveringstid).
- Kognitiv påverkan: Minne, koncentration.
2. SSRI/SNRI (t.ex. sertralin, fluoxetin, venlafaxin)
- Sexuell dysfunktion: Låg libido, erektionsproblem, anorgasmi – vanligaste anledningen till avbrutet.
- Startuppförstoring: Förvärrad ångest, "jitters", illamående första 1–2 veckor.
- Sömnstörningar: Insomni eller sömnighet.
- Viktförändringar.
3. Buspiron (BuSpar)
- Mindre beroendeframkallande, ingen sedering, ingen muskelavslappning.
- Biverkningar: Yrsel, huvudvärk, illamående, nervositet, sömnstörningar.
- Tar 2–4 veckor för full effekt.
4. Betablockerare (t.ex. propranolol)
- Används vid prestationsångest (fysiska symptom: hjärtklappning, skakningar).
- Biverkningar: Trötthet, sömnighet, minskad libido, kalla händer/fötter, depression (särskilt tonåringar).
- Kontraindicerat vid astma, bradykardi, hypotension.
Gemensamma teman
- Alla kan ge sömnighet/trötthet – varaktsamhet i trafik.
- Plötslig avslut undvikas – tapering nödvändig (särskilt bensodiazepiner, SSRI).
- Individuell variation stor – vad som fungerar för en kan ge obehag för annan.
Sammanfattning
Val av antiångstmedel är en balansgång mellan effekt, biverkningar, beroenderisk och patientprofil. SSRI/SNRI är förstahandsval vid långvarig behandling; bensodiazepiner reserveras för akut/kortvarig användning. Regelbunden uppföljning och öppen dialog om biverkningar är avgörande.