Vuxna som utsatts för övergrepp under barndomen kan bära på djupa psykologiska ärr långt in i vuxenlivet. Konsekvenserna spänner över ett brett spektrum – från psykos, depression och ångest till olika former av beroenden och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Psykoanalytikern Erik Eriksons modell över de åtta psykosociala utvecklingsstadierna visar att ett barn som inte lyckas bemästra de tidiga stadierna – ofta på grund av övergrepp eller bristande omsorg – riskerar att utveckla maladaptiva beteenden och en nedsatt emotionell förmåga som vuxen. Den kände psykologen Harry Harlow gick så långt som att hävda att ett barn som inte får kärlek före fem års ålder kanske aldrig lär sig att älska.
För en förälder som själv utsatts för övergrepp kan det vara svårt att knyta an till, vårda om och älska sitt eget barn. En förälder med posttraumatiskt stressyndrom kan försumma ett barn som behöver hjälp eller gråter, eller utöva fysisk eller emotionell misshandel. Föräldrar som själva blivit sexuellt utnyttjade – särskilt obehandlade män – löper större risk att själva begå sexuella övergrepp mot barn. En narcissistisk förälder kan se sitt barn som ett objekt för egen bekräftelse, eller vända på rollerna genom att göra barnet ansvarigt för sina egna behov.
Rädslan för närhet gör att många vuxna med en traumatisk barndom håller andra på armlängds avstånd. I relationer isolerar de sig, drar sig undan och är känslomässigt otillgängliga. De uttrycker sällan sina känslor och kan vara misstänksamma och anklagande mot sina nära och kära. Den ständiga rädslan för svek gör att förtroendet blir svårt att uppbringa. Låg självkänsla, rädsla för att bli hånad och ett starkt behov av att behaga andra kan överskugga ett äkta självuttryck, vilket av omgivningen kan uppfattas som passivitet eller manipulation.
Övergrepp i barndomen undergräver tron på den egna förmågan – både möjligheten att lyckas i livet och att nå sina mål. Enligt Eriksons modell utvecklas barn som inte får stöd, godkännande eller uppmuntran till vuxna som plågas av självtvivel, skuldkänslor och bristande initiativförmåga. Känslor av otillräcklighet, lågt självförtroende och tvivel på den egna förmågan att lyckas är vanliga. Underprestation och slöhet förekommer ofta tillsammans med depression och hopplöshet, och den drabbade kan uppleva att det är meningslöst att söka hjälp.
Tvångsliknande beteenden som ätstörningar, tvångsmässig räkning eller städning, påträngande tankar och kriminella handlingar kan alla vara effekter av övergrepp. Detta sträcker sig även till beroenden av alkohol, droger, sex och pornografi, samt sexuellt övergreppsbeteende. Depression och ångest är vanligt förekommande hos vuxna med en övergreppshistorik, vilket ofta leder till ilska, paranoia, suicidtankar eller våld i hemmet. Försök att kontrollera dessa impulser eller undvika verkliga eller inbillade hot syns bland annat hos arbetsnarkomaner, i religiös fanatism, i skuldbeläggning av andra, i beroenden och i ett överdrivet kontrollbehov.
Trots de allvarliga konsekvenserna finns det hopp. Med rätt stöd – exempelvis traumafokuserad terapi, kognitiv beteendeterapi eller samtalsterapi – kan många bearbeta sina upplevelser och bygga upp en fungerande och meningsfull tillvaro. Att söka professionell hjälp är ett viktigt första steg, och det är aldrig för sent att börja läka.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online