Kraften i att dela sina erfarenheter med andra som befinner sig i en liknande situation får aldrig underskattas. Stödgruppsprocessen visar hur mycket läkande en enskild individ kan finna i att öppet tala om sina problem tillsammans med andra. En stödgrupp kan bildas kring i princip vilket ämne som helst, men vanliga teman är missbruk, att leva med cancer, sorgbearbetning efter förlusten av en närstående samt psykisk ohälsa.
En stödgrupps utveckling följer ofta ett tydligt mönster som kan delas upp i fyra stadier: val av grupp, introduktion, arbetsfas och avslutning. Att förstå dessa faser hjälper både nya och erfarna deltagare att veta vad de kan förvänta sig under resans gång.
Det första steget är att avgöra vilken typ av stödgrupp som passar bäst. Ska det vara en liten, intim samling där deltagarna lär känna varandra på djupet, eller en större grupp med mer anonymitet? Detta är en viktig övervägning, eftersom olika människor trivs i olika miljöer.
Deltagaren måste också välja mellan en peer-driven grupp – alltså en grupp som leds av någon som själv har återhämtat sig från samma problem – eller en grupp som leds av en professionell inom relevant område, exempelvis en psykolog, socionom eller kurator. Båda modellerna har sina fördelar: peer-ledare bidrar med egen livserfarenhet, medan professionella ledare ofta har djupare teoretiska kunskaper och metoder.
När minst en deltagare närvarar för första gången inleds mötet med presentationer. Varje medlem får då möjlighet att berätta varför hen har sökt sig till gruppen och vad hen hoppas uppnå genom sitt deltagande. De första träffarna handlar i stor utsträckning om att skapa trygghet och förtroende inom gruppen.
Under de kommande mötena arbetar gruppledaren aktivt för att flytta gruppen från introduktionsstadiet till ett så kallat "arbetsstadium". För att detta ska lyckas måste mötet bli en trygg plats där alla medlemmar känner sig bekväma med att dela sina erfarenheter och känslor utan rädsla för att bli dömda.
Shiela L. Videbeck beskriver i sin bok "Psychiatric-Mental Health Nursing" att gruppen i arbetsfasen börjar knyta an till varandra och blir sammanhållen. När detta inträffar kan medlemmarna arbeta tillsammans och dela sina bekymmer och erfarenheter utan fruktan för konflikt eller omdöme.
Under ledarens vägledning ger medlemmarna varandra återkoppling på ett stödjande och förstående sätt. Varje individ talar utifrån den punkt i sin resa där hen befinner sig just nu, och den punkten ser olika ut för alla inblandade. Respekten för varandras olika utgångspunkter är därför helt central i arbetsfasen.
Under stödgruppsprocessen hoppas medlemmarna ha hittat sätt att förändra sitt beteende positivt eller att hantera ett stort problem i livet, såsom cancer, sorg eller missbruk. Många stödgrupper avslutas när man känner att varje medlem har uppnått det hen behöver för att kunna leva ett meningsfullt liv trots svårigheterna.
Vid avslutningen går man igenom varje individs arbete för att bedöma den personliga utvecklingen samt gruppens samlade framsteg. I vissa fall gäller avslutningen endast en enskild medlem som väljer att lämna en pågående stödgrupp, till exempel Anonyma Narkotiker (NA), när hen känner sig redo att gå vidare på egen hand.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online