Att känna till de institutionella hinder som finns inom rådgivning kan hjälpa organisationer att förbättra det stöd de erbjuder individer. Institutionella hinder är barriärer som skapas av organisationen själv, antingen genom sina processer eller genom sina medarbetares attityder. För att kunna tillgodose klienternas behov och förhindra att människor stängs ute från den hjälp de behöver kan det vara nödvändigt för rådgivningstjänster att förändra sitt sätt att arbeta.
Ett av de sätt på vilka institutionella problem kan påverka rådgivningstjänster är bristande finansiering. Att erbjuda hjälp till personer med emotionella problem kostar pengar: personalen måste lönas, lokaler hyras och utrustning köpas in. Om en organisation har ekonomiska svårigheter kan väntelistorna bli längre, tiden som varje patient får tillsammans med en rådgivare kan kortas av och antalet personer som tjänsten klarar av att hjälpa kan minska.
Detta kan i praktiken innebära att de som behöver rådgivning tvingas vänta länge, eller inte får den kvalitet på tjänsten som krävs för att de ska kunna må bättre. Lång väntan kan dessutom förvärra en persons psykiska ohälsa och leda till att hjälpsökande ger upp innan de ens hunnit få stöd.
Språkliga hinder är en annan faktor som kan stänga vissa människor ute från rådgivningstjänster. Om en person inte talar det dominerande språket kan hen ha svårt att delta i terapi utan en tolk. Dessutom kan bristen på skriftlig information på andra språk utgöra ett ytterligare problem.
Även om en person talar språket tillräckligt bra för att kunna samtalas med, har hen inte nödvändigtvis samma goda behärskning av det skriftliga språket. Broschyrer, blanketter och skriftlig korrespondens från tjänsten kan därför bli ett extra hinder för den som söker hjälp. Tjänster som erbjuder tolkar och flerspråkigt material gör rådgivningen betydligt mer tillgänglig för invandrare och minoriteter.
Det västerländska samhället är mångfacetterat när det gäller religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Enligt professor Eliezer Schnall vid psykologiska institutionen på Yeshiva University finns det institutionella hinder mellan västerländska rådgivningstjänster och personer med ortodox judisk bakgrund.
Några exempel är rädslan hos patienten att terapeuten inte delar samma religion och skulle försöka vända klienten ifrån dennes religiösa övertygelse, eller att terapeuten missförstår betydelsen av vissa värderingar inom judendomen. En ortodox jude kan dessutom uppfatta själva beslutet att gå i terapi som ett erkännande av att religionen inte har alla svar, vilket kan leda till att professionell hjälp helt undviks.
Ur rådgivarens perspektiv kan det vara svårt att förstå de kulturella värderingar som påverkar klienternas liv utan gedigen kunskap om dessa kulturer. Detta kan i sin tur göra det svårare att skapa förtroende och engagemang under terapin, vilket är avgörande för ett framgångsrikt behandlingsresultat.
Om en tjänst inte görs tillgänglig för alla grupper i samhället blir den ett hinder som stoppar många individer från att överhuvudtaget söka rådgivning. Om till exempel byggnaden där samtalen äger rum inte är rullstolsanpassad kan personer med funktionsnedsättningar inte delta i terapin.
Tillgänglighet handlar även om det avstånd man måste färdas för att nå rådgivningen. Detta kan vara ett särskilt stort problem på landsbygden, där befolkningen ofta är gles och spridd över många mil. Om en mottagning endast finns i en stad kan det vara svårt för personer i omgivande områden att ta sig dit utan tillgång till egen bil eller kollektivtrafik – något som kan saknas helt eller vara oöverkomligt dyrt.
Genom att aktivt identifiera dessa barriärer kan organisationer vidta konkreta åtgärder: säkra långsiktig finansiering, erbjuda tolktjänster och flerspråkigt material, utbilda personal i kulturell kompetens samt se till att lokaler och verksamheter når alla samhällsgrupper. Ett sådant arbetssätt gör rådgivningen mer inkluderande och säkerställer att fler människor får den hjälp de behöver.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online