Människor ljuger av olika skäl. Vissa ljuger för att framstå som mer framgångsrika, andra för att dölja en pinsam situation eller för att vinna acceptans. En del ljuger helt enkelt av vana – ett beteende som ofta börjat redan i tidig barndom som ett sätt att hantera stress. Medicinsk forskning tyder dessutom på att patologiska lögnare har en annorlunda hjärnstruktur som gör att de ljuger oftare än andra.
Det finns två klart åtskilda typer av lögner. Patologiskt ljugande är manipulativt ljugande där personen gör allt för att få det som hen vill. Patologiska lögnare tar liten hänsyn till andras känslor eller till moralen i sina lögner, och beteendet hänger ofta samman med någon annan psykisk störning.
Tvångsmässigt ljugande beskrivs ofta som vanemässigt och kroniskt ljugande – alltså lögner om många olika saker, helt enkelt utav vana. Båda typerna av ljugande tros ha sin början i barndomen.
En studie av Yang med flera, publicerad i British Journal of Psychiatry 2007, visade att hjärnskanningar av patologiska lögnare uppvisade strukturella skillnader i den prefrontala cortex – hjärnbarkens främre del. Detta område styr moral, ärlighet och förmågan till ånger.
Hos patologiska lögnare innehåller detta område mer vit substans och mindre grå substans än hos normalbefolkningen. Vit substans tros möjligen vara kopplad till ökad hjärnaktivitet, medan grå substans är kopplad till den självkontroll som krävs för moraliskt beteende.
Patologiska lögnare förväxlar ofta sanning och lögn och ger inkonsekventa svar vid strukturerade intervjuer. I vissa fall kan de själva tro att deras lögner är sanna. Personlighetsmässigt beskrivs de ofta som intelligenta, manipulativa och egocentriska.
Det är dock okänt om patologiskt ljugande är något individen själv kan kontrollera. Det är fullt möjligt att en patologisk lögnare tror på sina egna lögner till den grad att beteendet övergår i vanföreställningar.
Informationen om skillnaderna mellan en patologisk lögnare och en tvångsmässig eller vanemässig lögnare är delvis motsägelsefull. I de källor som använts för denna artikel överlappar definitionerna ofta, vilket gör det svårt att dra tydliga gränser. Skillnaden i hjärnstruktur – den kliniska skillnaden – kan därför vara den enda verkliga skillnaden mellan patologiskt ljugande å ena sidan och tvångsmässigt eller vanemässigt ljugande å den andra.
Förmågan att identifiera en patologisk lögnare utifrån hjärnfunktion kan komma till stor användning inom rättsväsendet, till exempel för att bedöma trovärdigheten hos ett vittnesmål eller en misstänkt person. Metoden skulle också kunna vara värdefull vid anställningsutredningar för att hitta rätt kandidat för tjänster som ställer höga krav på ärlighet och förtroende.
Blickar man framåt finns det hopp om att läkemedel ska kunna utvecklas för att motverka de strukturella skillnader som ses hos patologiska lögnare. Det skulle kunna öppna dörren till nya behandlingsalternativ – exempelvis terapi i kombination med läkemedel, eller enbart samtalsterapi, vilket redan idag används vid tvångsmässigt eller vanemässigt ljugande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online