I det klassiska exemplet med mobbning på skolgården går ett större barn fram till ett mindre barn, knuffar ner hen i marken och kräver hens lunchpengar. I ett annat scenario slår ett plågat barn tillbaka mot en mobbare, tydligen utan eftertanke, drivet av skräck och vrede. Skillnaden mellan dessa scenarier ligger i förekomsten av proaktiv respektive reaktiv aggression – två former av aggression som psykologer anser härstammar från olika motiv, olika grad av emotionell upphetsning och olika fysiologiska processer.
Som psykologen och aggressionsforskaren Leonard Berkowitz påpekar är aggression svårt att definiera – även kliniker och forskare som arbetar med fenomenet dagligen lyckas inte enas om en gemensam definition. Den vardagliga användningen av begreppet gör bilden ännu mer oklar. Aggression, sammanfattar Berkowitz, är "varje form av beteende som syftar till att skada någon fysiskt eller psykiskt". Nyckeln i hans definition är motivet att orsaka skada, vilket utesluter olyckor, felaktigt men oskadligt beteende samt självsäkert uppträdande. Ett barn som medvetet trycker en klasskamrat mot ett skåp agerar aggressivt. Däremot är det klumpiga barn som råkar snubbla en kamrat, barnet som stjäl från en frånvarande klasskamrats bänk och barnet som avbryter och bråkar i en klassdiskussion inte aggressiva.
Proaktiv aggression, även kallad instrumental aggression, utförs med ett syfte som sträcker sig längre än att enbart skada offret. Reaktiv eller emotionell aggression har däremot som huvudsyfte just att orsaka skada. Proaktiv aggression tenderar att vara beräknad – personen vet innan handlingen sker att hen avser att skada den andre – medan reaktiv aggression är impulsiv och ofta utlöses av starka känslor som rädsla eller ilska.
En eftermiddag på lekplatsen – eller en blick bakåt i historien – avslöjar de många olika motiv som ligger bakom proaktiv aggression. Forskarna Gerald Patterson och James Tedeschi menar att proaktiv aggression drivs av en önskan att förändra offrets beteende. Ett mobbat barn kan exempelvis planera att skada och förödmjuka sina plågoandar i hopp om att mobbningen ska upphöra. Berkowitz hänvisar till en annan forskarskola som för idén vidare och föreslår att proaktiv aggression kan användas för att etablera angriparens dominans över offret – en modell som ofta används för att förklara våld i nära relationer. Sociologen Richard Felson kopplar proaktiv aggression till önskan att styra hur andra uppfattar angriparen. Gängmedlemmar vill exempelvis ofta framstå som farliga och skrämmande, och de skapar denna bild genom att agera våldsamt mot andra. Även andra motiv förekommer, som begäret efter pengar eller socialt godkännande.
En studie från 2009 av Ellis, Weiss och Lochman visade att barn med proaktiv aggression skilde sig från reaktivt aggressiva barn och barn utan aggressionsproblem på två avgörande punkter. För det första uppfattade de inte sina offer som hotfulla. Barn med reaktiv aggression slår ofta tillbaka eftersom de tror att den andra personen ämnar skada dem. För det andra hade de proaktiva angriparna bättre planeringsförmåga, vilket gjorde det möjligt för dem att beräkna och planera sina aggressiva handlingar i förväg.
Reaktiv aggression är impulsiv och driven av starka känslor, vilket speglas i välkända uttryck som "i affektens hetta" och "passionsbrott". Människor som agerar emotionellt aggressivt verkar ofta oförmögna att kontrollera sitt beteende när de slår ut i rädsla och ilska. Kanske inte särskilt förvånande visar studier av aggressiva barn underliggande fysiologiska skillnader mellan dem som uppvisar proaktiv respektive reaktiv aggression. Barnpsykologen Nestor Lopez-Duran och kollegor fann att reaktivt aggressiva barn uppvisade fysiologiska stressreaktioner under stressiga uppgifter, medan proaktivt aggressiva barn inte gjorde det – vilket ger stöd åt den välkända beskrivningen av instrumentellt våld som utförs "i kallblod".
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online