Självförverkligandeteorin är en form av terapi – ett förhållningssätt till mental läkning – som främst förknippas med den amerikanske psykologen Carl Rogers (1902–1987). Teorin har lockat många tack vare sin enkelhet när det gäller det Rogers såg som kärnproblemet inom psykoterapi: relationen mellan en människas personliga ideal och det liv hon faktiskt lever i förhållande till dessa ideal. Det är denna klyfta som ligger till grund för neuroser, och därför utgör självförverkligandeteorin en central del av det terapeutiska arbetet.
Människan har enligt Rogers två grundläggande behov. Det första är att förverkliga sin medfödda potential. Det andra är att få positiv återkoppling när man lyckas nå sina mål. Dessa behov, som alla människor bär på, blir dock ett problem just på grund av vår mänsklighet: man når aldrig helt upp till abstrakta ideal. Här uppstår begreppet "självvärde" som antingen ett korrekt eller inkorrekt mått på ens framsteg. Människans bild av sitt eget värde är själva kärnproblemet. Detta är den formella utvecklingen av neuros, och gapet mellan ideal och verklighet benämner Rogers som "inkongruens".
När människor ställer upp ideal för sig själva, exempelvis "jag är en kärleksfull människa" eller "jag är en generös människa", lägger de enligt Rogers grunden för psykisk instabilitet. I den mån dessa självbilder hålls med stark övertygelse kan handlingar som strider mot dem få allvarliga konsekvenser för psyket – i extrema fall till och med leda till psykos. Psykisk ohälsa kan ur detta perspektiv reduceras till de ständiga avvikelserna mellan ideal och praktik, där misslyckanden gör att självvärdet förvandlas till något i stil med "jag är värdelös" eller "jag är ett misslyckande".
Enligt Rogers och hans efterföljare är det ofta så att ens självvärde fungerar oberoende av de handlingar som utförs under olika omständigheter. Avsaknad av positiv återkoppling på vägen mot ett mål kan leda till en artificiell uppblåsning av självvärdet som kompensation, eller till en nedåtgående spiral in i depression. Det är alltså inte bara gapet mellan ideal och praktik som orsakar neuros och psykos, utan även omgivningens reaktion. Självvärderingar blir felaktiga till följd av fientliga yttre krafter eller bristande bekräftelse. I detta läge börjar man, enkelt uttryckt, leva en lögn.
Rogers förhållningssätt kan sammanfattas i begreppet "villkorslös acceptans". Detta är ledstjärnan som alla terapeuter bör utgå ifrån när de behandlar patienter som lider av neuroser med ursprung i falska eller förvrängda självbilder. Ingen kan leva upp till abstrakta krav och ideal, särskilt inte när de åläggs utifrån. Villkorslös acceptans av sitt tillstånd, oavsett patientens yttre beteende, är första steget mot tillfrisknande. Det handlar inte om en moraliskt neutral doktrin, utan om en inställning som vägrar att knyta en hälsosam känsla av självvärde enbart till yttre handlingar som strider mot en djupt rotad självbild.
Denna form av total acceptans har betraktats som problematisk. Rogers grundantagande är att hela den mänskliga organismen strävar efter ständigt ökad fulländning (därav namnet "självförverkligandeteorin"). Författare som Henry Lamberton har avvisat detta grundperspektiv och påminnt Rogers om arvsyndens natur samt om hur lätt både mänskligheten i sig och dess (egenintresserade) självvärderingar korrumperas. Förutsägbart nog har idén om total acceptans angripits som ett sätt att eliminera seriösa moraliska överväganden från terapin. Rogers menar att människor ska accepteras som människor oavsett vad, eftersom det inte finns några verkliga måttstockar för att bedöma mänsklig fullkomlighet – och därmed ingen objektiv förståelse av detta framsteg och dess relation till självbilden. Att leva är därför helt enkelt att leva, utan att tvinga sig själv att lida under ideal och omöjliga mål. Man kan inte undgå att se Rogers som överger måttstockar på basis av att många inte når upp till dem – och att de därför anses vara skadliga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online