Svår depressiv störning (major depressive disorder) är en av de fyra största psykiska sjukdomarna. De övriga tre är bipolär sjukdom (känslor av både depression och mani), schizofreni samt schizoaffektiv störning (en kombination av bipolär sjukdom och schizofreni). Svår depressiv störning kännetecknas av okontrollerbara känslor av djup sorg och nedstämdhet. Dessa känslor kan leda till suicidtankar och i värsta fall självmord. Drabbade kan även uppleva mani och hallucinationer, både auditiva och visuella. Störningen varar längre än sex månader och påverkar alla aspekter av patientens liv.
Kanske det svåraste med att leva med svår depressiv störning är att många i omgivningen tror att den drabbade bara behöver "förändra sitt liv" eller "konfrontera sin verklighet". Tyvärr har det vetenskapligt bevisats att störningen har en biologisk grund. Den drabbar cirka 30 till 35 miljoner amerikaner, och det verkliga antalet kan vara betydligt större eftersom alla som lider av störningen inte söker behandling och därmed aldrig registreras. Svår depression ska inte förväxlas med dystymi, som kännetecknas av en depressionsperiod som varar längre än fem månader men kortare än sex (webmd.com).
De som led av svår depression före 1980 trodde ofta att de bara var ledsna, medan läkare och psykologer kämpade länge och hårt för att behandla det ihållande låga humöret, den nedsatta självkänslan, intresselösheten i alla delar av livet och suicidtankarna. År 1980 lade American Psychiatric Association till diagnosen "Major Depressive Disorder" i sin "Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders", ofta förkortad DSM-III. Innan störningen erkändes av det psykiatriska facket fanns det få effektiva behandlingar. Under denna tid användes elektrokonvulsiv chockbehandling i stor utsträckning – en till synes extrem metod för patienter som "bara" kände sig ledsna.
Efter att svår depressiv störning togs upp i DSM-III pågick redan utvecklingen av mer effektiva behandlingar. Den första och kanske mest lovande var Pfizers genombrottsläkemedel Prozac. Många forskare anser att störningen beror på brist på ett av tre viktiga signalsubstanser i hjärnan: serotonin, dopamin och noradrenalin. De flesta forskare trodde att serotonin, som tros hålla oss i ett stabilt och jämnt humör, var den klara orsaken till depression och därmed höll nyckeln till behandlingen.
Selektiva serotoninåterupptagshämmare, förkortat SSRI, är utvecklade för att långsamt bygga upp serotoninnivån i patientens hjärna. Eftersom man tror att personer med depression saknar tillräckligt med serotonin för att hålla humöret stabilt, fungerar SSRI genom att "blockera" transportörerna i hjärnan från att återföra serotoninet till kroppen. Genom att blockera dessa neurotransmittorer byggs mängden serotonin i hjärnan långsamt upp, vilket skapar ett jämnare humör hos användaren.
När SSRI-preparaten introducerades var deras effekt så lovande att många satte sina förhoppningar till att de skulle rädda dem ur sina mörka och sorgliga liv. För många gjorde läkemedlen precis det – Prozac hjälpte tusentals människor att äntligen kunna vakna på morgonen och möta dagen. Snart följde flera andra SSRI-preparat: Paxil, Luvox och listan fortsätter. Dessa läkemedel hjälpte dock många patienter mycket litet och hade allvarliga biverkningar, bland annat sömnlöshet, ångest, suicidtankar och våldsamma beteenden som att skada sig själv eller andra (mentalhealth.com). En ytterligare nackdel var att effekten minskade hos de patienter där läkemedlet väl fungerade. Efter långvarig användning bleknar verkan, eftersom kroppen vänjer sig vid preparatet och utvecklar tolerans. Läkare byter därför ofta mellan olika SSRI-preparat, eftersom de trots liknande verkningsmekanismer i praktiken är olika läkemedel.
Nya läkemedel utvecklas och testas nästan dagligen för att behandla depression. De mest lovande av dessa liknar SSRI, men riktar sig istället mot hjärnans belöningskemikalie dopamin (psychiatryonline.com). I studier visar dessa SDRI-preparat stora löften, men eftersom dopamin är direkt kopplat till beroende verkar FDA tveksam till att godkänna dem för allmänt bruk. Vid svåra fall används fortfarande elektrokonvulsiv behandling i viss utsträckning. Carrie Fisher, känd som Prinsessan Leia i Star Wars, svor vid metoden eftersom alla andra behandlingsformer visat sig otillräckliga i hennes livslånga kamp mot depression. Framtiden för störningen är osäker. Vi vet fortfarande mycket lite om hjärnan, och psykoaktiva läkemedel illustrerar detta väl – varje preparat verkar olika hos olika individer. Det som hjälper vissa kan inte bara vara verklöst för andra, utan i vissa fall faktiskt skada dem.
Som nämnts ovan är medicinering ingen mirakelkur mot depression. Även om det kan kännas övermäktigt för många drabbade går det inte att underskatta kraften i motion och samtalsterapi. Frisättningen av endorfiner vid fysisk aktivitet och de katartiska effekterna av regelbunden terapi är utmärkta vapen mot depression. Den som enbart förlitar sig på mediciner kommer snabbt att inse att det inte finns någon "magisk tablett" som kan stoppa depressionens obevekliga angrepp på livsglädjen. Den mest effektiva behandlingen är oftast kombinationen av läkemedel och kognitiv terapi. Positiva tankar, hur svårt det än kan kännas, är en ovärderlig resurs för alla – särskilt för dem som lever med svår depressiv störning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online