Bipolär sjukdom är en komplex psykisk sjukdom som kännetecknas av växlande episoder av mani och depression. Sjukdomen påverkar dramatiskt patientens humör, beteende och aktiviteter. Spelande är en populär fritidssysselsättning, men hos personer med bipolaritet kan det utvecklas bortom enkel underhållning till ett allvarligt tillstånd som kallas patologiskt spelande. Kombinationen av dessa två tillstånd är såpass vanlig att den finns omnämnd i den amerikanska psykiatriska föreningens (APA) diagnostiska manual DSM-IV, där patologiskt spelande anges som ett av kriterierna för bipolär sjukdoms maniska fas.
Patologiskt spelande skiljer sig fundamentalt från vanligt spel eller spel i underhållningssyfte. Tillståndet handlar om återkommande och ihärdiga spelepisoder. Utöver rent vanespel är patologiska spelare obevekliga och beslutsamma, oavsett utfall. Det är därför patologiskt spelande ofta förknippas med psykisk ohälsa eller missbruk av substanser.
Tillståndet innebär nedsatt funktionsförmåga som, ju längre spelandet fortgår, försämrar livskvaliteten och kan leda till ekonomisk katastrof, skilsmässa och till och med brottslighet.
Bipolär sjukdom är en av de allvarligaste psykiska diagnoser en person kan få. Det beror på de radikala sätt sjukdomen påverkar både mentala och fysiska förmågor. De två mest framträdande faserna är mani (hyperaktivitet, ökad energi, höjd stämning) och depression (minskad aktivitet, sänkt stämning, energibrist).
Även om APA rapporterar att personer med bipolaritet oftare upplever depressiva episoder, är det de maniska episoderna som förknippas med riskfyllt beteende, såsom beroenden och tvångsmässigt spelande.
Även om problemspelande länge har kopplats samman med bipolär sjukdom har nyare studier preciserat i vilka situationer de två tillstånden oftast sammanfaller. Enligt Journal of Affective Disorders (september 2007) har forskning visat att bipolär sjukdom typ I (kännetecknad av en eller flera maniska eller depressiva episoder under ett år) har en stark korrelation med problemspelande.
Studiens data visade att dessa patienter var dubbelt så benägna att spela tvångsmässigt eller patologiskt jämfört med resten av befolkningen. Man har därför föreslagit att alla patienter som diagnosticeras med bipolär sjukdom typ I bör screenas för problemspelande, särskilt om alkohol eller andra droger är inblandade.
Patologiskt spelande som fristående tillstånd kan efterlikna bipolär sjukdoms maniska episoder. Orsaken är att själva spelandet frigör neurokemikalier i hjärnan som ger behagliga känslor och höjer energinivån. Resultatet blir att personen kan hålla sig vaken och koncentrerad under långa perioder – ungefär som vid en manisk episod.
Denna likhet är en vanlig orsak till att patologiskt spelande feldiagnosticeras som bipolär sjukdom, särskilt när patienten inte har undersökts tillräckligt grundligt. Den viktigaste skillnaden ligger i varaktigheten av det neurologiska "ruset": vid enbart patologiskt spelande avtar det efter några dagar och spelaren "kraschar" i utmattning, medan det hos personer med bipolär sjukdom kan bestå i en vecka eller längre åt gången.
Forskning har länge visat att litium har god effekt vid behandling av bipolär sjukdom, och att läkemedlet även verkar positivt på patologiskt spelande i samband med diagnosen. Studier som publicerades i New York State Journal of Medicine (1980) och bekräftades i American Journal of Psychiatry (2005) tyder på att litiumkarbonat dämpar den euforikänsla som spelandet förknippas med.
Likaså visade långverkande litium (depålitium) en minskning av impulsspelande hos patologiska spelare med bipolär sjukdom jämfört med placebo – ett verkningslöst preparat som ser ut, smakar och luktar precis som det riktiga läkemedlet.
Trots att APA erkänner patologiskt spelande som ett kriterium för bipolär sjukdom missas sambandet ofta i kliniska utvärderingar. Enligt William George McCown och William A. Howatt, författare till boken Treating Gambling Problems, är många identifierade spelmönster i själva verket missade diagnoser av olika typer av bipolär sjukdom.
Dessutom är risken för återfall i spelande hög även när de bipolära symtomen har minskat eller blivit välkontrollerade. McCown och Howatt menar att mer forskning behövs kring sambandet mellan de två tillstånden. Tillsammans utgör de en betydande terapeutisk och diagnostisk utmaning och bör bemötas lika aktivt som bipolär sjukdom i sig.
Sambandet mellan patologiskt spelande och bipolär sjukdom är väl belagt och allvarligt. Tidig screening, korrekt differentialdiagnostik och behandling med exempelvis litium kan göra stor skillnad. För den som lider av båda tillstånden är det avgörande att vården beaktar helheten – inte bara de enskilda symtomen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online