Dissociativ identitetsstörning (DIS), tidigare känd som multipelpersonlighetsstörning, är en komplex psykiatrisk diagnos som kännetecknas av att personen har två eller flera tydligt åtskilda personlighetstillstånd eller identiteter. Den exakta patofysiologin är inte helt kartlagd, men forskningen pekar på att flera samverkande faktorer bidrar till störningens utveckling.
DIS är starkt kopplat till svåra barndomsupplevelser, exempelvis fysiskt, emotionellt eller sexuellt övergrepp, försummelse eller långvarig kronisk stress. Teorin är att dessa trauman överväldigar barnets ännu outvecklade förmåga att hantera svåra upplevelser, vilket leder till att jaget fragmenteras som en form av skyddsmekanism.
Dissociation är en psykologisk process som innebär en tillfällig frånkoppling från sin omgivning, sina tankar, minnen eller sin känsla av självidentitet. Vid DIS blir dissociationen ett djupt rotat och ihållande sätt att fly undan ohanterliga trauman.
Personer med DIS upplever skiften i sitt medvetande som ger upphov till distinkta personlighetstillstånd. Dessa kan ha olika tankar, känslor, minnen och beteenden, och upplevas som separata identiteter med egna unika karaktärsdrag.
Studier tyder på att DIS hänger samman med förändringar i hjärnans struktur och funktion. Avvikelser har observerats i de områden som ansvarar för integrationen av minnen, känslor och självmedvetande, bland annat hippocampus, amygdala och prefrontala cortex.
Viss forskning indikerar en genetisk komponent vid DIS, vilket innebär att vissa individer kan vara mer mottagliga för att utveckla störningen om de utsätts för traumatiska erfarenheter.
Tidiga anknytningsrelationer till vårdnadshavare har stor betydelse för förmågan att utveckla en sammanhängande känsla av själv. Störda anknytningsmönster till följd av trauma eller försummelse kan bidra till uppkomsten av DIS.
Personer med DIS har ofta svårigheter med minnet, exempelvis glapp eller inkonsekvenser i sina återgivningar. Vissa minnen kan vara förträngda eller fragmenterade på grund av den traumarelaterade dissociationen.
Dissociativ identitetsstörning är en sällsynt och komplex diagnos, och de exakta mekanismerna bakom dess utveckling är ännu inte fullt förstådda. Mer forskning behövs för att kunna ge en heltäckande bild av störningens patofysiologi. En ökad kunskap om sambandet mellan barndomstrauma, dissociation och hjärnans funktion är dock avgörande för både diagnostik och behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online