Evidensbaserad praktik inom psykologi och psykisk hälsa innebär att behandlingar tillämpas utifrån forskning som visar deras effektivitet. Det handlar dock inte enbart om forskning – även terapeutens kliniska erfarenhet och observationer samt patientens unika förutsättningar spelar en avgörande roll. Behandling bör alltså inte grundas på en etablerad psykologs personliga uppfattning om vad som är bäst, utan på positiva resultat som visats i forskning. Forskningen ska kombineras med psykologens empiriska kunskap, det vill säga dennes observationer och erfarenheter, samt en bedömning av patientens specifika situation.
Rörelsen för evidensbaserad praktik inom psykisk hälsa följde en liknande utveckling inom medicinen under 1990-talet. Enligt professorerna Bonnie Spring och Sarah Altman, som skrivit i tidskriften "Behavior Therapy", upptäckte läkare att patienter med liknande medicinska problem fick olika och i vissa fall felaktiga behandlingar. Endast cirka 15 procent av alla behandlingar baserades på evidens. Detta ledde till att en rörelse startade för att forskning skulle kunna fastställa resultat. När idéerna spred sig till beteendevetenskaperna bildade Society of Behavior Medicine år 2004 ett stående utskott för evidensbaserad behandling.
Forskningen är kanske den viktigaste komponenten i evidensbaserad praktik inom psykisk hälsa. Tori DeAngelis, som skrivit för American Psychological Association (APA), menar att studier behöver genomföras för otillräckligt testade terapier, medan befintlig forskning kring allmänt använda terapier behöver byggas ut. Det krävs tydliga skillnader mellan behandlingar som stöds av gedigen evidens och de som är dåligt testade eller till och med skadliga. Behandlingsevidens kan rangordnas från mest till minst betydelsefullt.
Utöver forskningen är klinisk expertis mycket viktig vid bestämning av behandling. Data visar exempelvis att "erfarna kliniker är bättre än yngre yrkesverksamma på att ställa diagnoser" och att justera dem när ny information tillkommer, skriver Tori DeAngelis. Erfarenhet innebär också att välja och anpassa behandlingar i takt med att patientens situation förändras. En behandling kan inte väljas enbart för att forskningen stödjer dess effektivitet, säger Dr. Carol Goodheart, medordförande i APAs arbetsgrupp för att ta fram en policy kring evidensbaserad praktik; den måste utvärderas och eventuellt modifieras utifrån empiriska överväganden.
Ett tredje nyckelelement i evidensbaserad praktik inom psykisk hälsa är patientens egenskaper – det senaste området i rörelsen och det som mest behöver studeras och utvärderas, enligt APAs arbetsgrupp. Det finns exempelvis liten forskning om patientgrupper som etniska minoriteter, varav flera har varit underbetjänade inom psykiatrisk vård. Den forskning som finns tyder på att vissa minoriteter inte svarar bra på traditionella behandlingar, men mer data behövs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online