Psykiatrisk omvårdnad är en av de fem centrala disciplinerna inom psykisk hälsa. Tillsammans med psykiatri, psykologi, socialt arbete samt par- och familjeterapi tillgodoser den samhällets behov av psykisk hälsovård. Verksamheten bedrivs i många olika miljöer: utöver traditionella psykiatriska sjukhus arbetar psykiatrisjuksköterskor även i gruppbostäder, öppna verksamheter, behandlingshem för alkohol- och drogmissbruk samt öppenvårdsmottagningar. Psykiatrisjuksköterskor bedömer och utvärderar patienter och ansvarar för samordning av vården, och sjuksköterskor med avancerad klinisk kompetens genomför dessutom individ-, familje- och gruppbehandling.
Varje yrkesdisciplin vilar på ett teoretiskt fundament som styr praktiken. Inom psykiatrisk omvårdnad innebär teorin att själva relationen mellan sjuksköterska och patient kan vara läkande. Psykiatrisk omvårdnad bygger på relationer och interpersonella processer och strävar efter att främja och upprätthålla patientens högsta möjliga nivå av hälsa och funktionsförmåga. Enligt American Nurses Association är psykiatrisk omvårdnad "ett specialiserat område inom sjuksköterskepraktiken som använder ett brett spektrum av förklarande teorier om mänskligt beteende som sin vetenskap och det medvetna bruket av sig själv som sin konst". Med andra ord: sjuksköterskans viktigaste terapeutiska redskap är hon själv och hennes relation till patienten.
Psykiatrisk omvårdnadsteori bygger på tron att varje människa har ett egenvärde, att alla har potential att förändras och förmåga att bli friskare och mer självständiga. Först måste de grundläggande fysiska behoven tillgodoses. Därefter behöver alla människor känna trygghet, bli älskade och uppleva tillhörighet. Alla söker självkänsla och självförverkligande. Psykiatrisjuksköterskor hjälper människor att läka genom att på ett terapeutiskt sätt tillgodose dessa grundläggande behov som inte blev uppfyllda tidigare i livet.
Allt mänskligt beteende har en mening och kan endast förstås utifrån personens interna referensram. Människors förmåga att hantera svårigheter varierar, och psykiatrisk omvårdnad strävar efter att stärka patientens hälsosamma hanteringsstrategier genom ett aktivt terapeutiskt engagemang.
Den terapeutiska relationen erbjuder patienten en korrigerande emotionell upplevelse. Sjuksköterskan använder både kliniska metoder och sig själv som terapeutiskt redskap för att öka patientens insikt och främja hälsosam funktion. Enligt Gail Wiscarz Stuart, författare inom området psykiatrisk omvårdnad, är "den psykiatrisjuksköterskans viktigaste terapeutiska verktyg användningen av sig själv".
För att lyckas med detta behöver sjuksköterskan besitta vissa egenskaper: äkthet, empati, en tydlig självbild och en genuin vilja att hjälpa andra. Beredskapen att dela beteenden, tankar och känslor är en central del av den terapeutiska relationen, och sjuksköterskan måste vara empatisk och emotionellt tillgänglig så att patienten känner sig trygg nog att öppna sig.
Trots att det finns olika teoretiska perspektiv inom psykiatrisk teori krävs effektiv terapeutisk kommunikation för att uppnå målen med psykiatrisk omvårdnad i samtliga. Även den medicinska modellen – som menar att även de mest komplexa psykologiska processerna har sitt ursprung i hjärnans funktion och att avvikande beteende beror på en hjärnstörning – förutsätter förmågan att kommunicera terapeutiskt med patienten, om än bara för att förklara undersökningar och läkemedel samt lindra oro.
Terapeutisk kommunikation syftar till att använda tekniker som maximerar patientens delning av känslor, tankar och idéer. Därför används metoder som omformulering, klargörande och spegling, vilka uppmuntrar till samtal, medan man undviker kommunikationsstilar som rådgivning, vilka motverkar öppenhet. En fullständig genomgång av varje teknik ligger utanför denna artikels ramar, men länkar till utförliga beskrivningar finns i resursavsnittet nedan.
Det är viktigt att komma ihåg att allt beteende är kommunikation och att all kommunikation påverkar beteende. Icke-verbal kommunikation är lika viktig som verbal och ger terapeuten värdefull information.
Den terapeutiska relationen består av fyra grundläggande faser:
Den första fasen kallas preinteraktionsfasen eftersom den sker innan sjuksköterskan möter patienten. Det är en period av självreflektion. För att kunna arbeta terapeutiskt effektivt är det avgörande att sjuksköterskan är medveten om sina egna förutfattade meningar, fördomar och rädslor innan mötet med patienten.
Den andra fasen är introduktions- eller orienteringsfasen. Målet är att bygga en förtroendefull relation med öppen kommunikation och att upprätta ett avtal mellan patient och sjuksköterska när det är lämpligt för den aktuella verksamheten. Avtalet definierar roller, relationens syfte samt dess längd och detaljer som mötesfrekvens. Huvuduppgiften i denna fas är dock alltid att etablera förtroende – avtalet finns endast för att tjäna det målet.
Den tredje fasen är arbetsfasen, där det mesta av det terapeutiska arbetet sker. Sjuksköterska och patient arbetar tillsammans för att patienten ska få insikt i sina tankar, känslor och beteenden, vilket kan omsättas i gemensamt fastställda mål.
Den sista fasen är avslutningen. Här utvärderar sjuksköterska och patient tillsammans de framsteg som gjorts och delar känslor och minnen från tiden tillsammans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online