Den moderna neurovetenskapen bekräftar rikligt många av Freuds upptäckter om den mänskliga psyket. Långt ifrån att vara en statisk enhet som bara hanterar en tanke i taget uppvisar den en förbluffande grad av komplexitet. Inte bara konkurrerar och konflikterar idéer ständigt med varandra – samma idé drar ofta, skulle Freud säga "oundvikligen", till sig positiva och negativa känslobedömningar samtidigt. Psykoanalysen beskriver levande hur människor försöker hantera en sådan ständig inre konflikt. En strategi innebär att man "splittrar" isär det positiva känslomässiga innehållet från det negativa. En mer mogen strategi innebär att bära konflikten och lära sig av den.
Enligt psykoanalytikern Melanie Klein är små barns sinne för omogna för att kunna hålla motstridiga idéer samman, och de försöker därför "splittra" isär dem. Ångestväckande och smärtsamma idéer stöts utåt, vilket gör att personen inbillar sig att alla negativa upplevelser finns utanför jaget, medan endast goda och tröstande idéer och upplevelser återstår inom personens inre värld. Klein visade att unga, omogna sinnen är beroende av andra, mer mogna sinnen för sin utveckling. I spädbarnsåldern, menade hon, tar barnen till sig föräldrarnas kärlek och förståelse vid bröstet likaväl som själva mjölken.
Genom att lära av en kärleksfull moders förståelse bygger det utvecklande spädbarnet gradvis upp en inre förebild av henne som blir en livsviktig del i utvecklingen av intelligens och verklighetsprövning senare i livet. Psykoanalytikern Hanna Segal säger till exempel att hunger för ett spädbarn "gnager"; små barn skriker och gråter när hungern kommer som om de angripits av ett ondsint djur. Den moder som lugnt svarar genom att förstå barnets nöd och åtgärda den hjälper till att bygga upp en liknande förståelse i barnets eget sinne.
Spädbarnet eller det lilla barnet som skriker försöker stöta ut sin nöd; men det är vad som händer sedan som verkligen spelar roll. Om en lugn och tillgiven människa tar emot nöden, hävdar psykoanalytikern Wilfred Bion, översätts den till meningsfull och användbar handling. En kall, blöt blöja byts till exempel; ett skrubbsår får kärleksfull omvårdnad; skrämd ensamhet stillas av tillgivna sällskap och en mardröm lugnas bort av omfamning och tröst. Både nöden och den förstående responsen internaliseras och integreras i det växande sinnet.
Men saker kan gå fel. En vuxen som hamnar i panik eller som förblir okänslig för ett barns nöd får en helt annan effekt i barnets sinne; i stället för att mötas av förståelse och kärlek studsar nöden bara tillbaka. Enligt Bion gör detta situationen mycket, mycket värre. Ett barn som visar nöd sträcker sig ut efter hjälp; när rädsla möter likgiltighet eller panik kommer den tillbaka berövad sitt ursprungliga kommunikativa värde. Bion beskriver rörande detta som en mutation: nöd kan sändas ut i hopp, men namnlös fasa återvänder i stället för förståelse och lindring.
Sådana olyckliga barn internaliserar föräldrarnas panik och oförmåga att förstå, med allvarliga konsekvenser för deras förmåga att lära sig och växa. Positiva och negativa reaktioner på idéer är en oundviklig och värdefull del av det mänskliga lärandet. Men individer måste lära sig att tolerera både det positiva och det negativa samtidigt – vare sig det kommer från deras eget sinne eller från andra – för att kunna dra nytta av en idé eller upplevelses värdefulla sanning. När människor splittrar gott från ont försämrar de sin förmåga att förstå; men för att någonsin kunna förvärva denna förmåga behöver de föräldrar eller mentorer som kan föregå med gott exempel och visa vägen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online