En maskindel som inte genomgått anlöpning är betydligt mer sårbar för fel när den utsätts för stötbelastningar eller böjpåkänningar. Orsakerna är inre spänningar i materialet samt en låg seghet. Anlöpning är en värmebehandlingsprocess som följer efter härdningen och innebär att metallen värms upp till en specifik temperatur under den kritiska punkten, varefter den kyls ner i kontrollerad takt. Huvudsyftet med anlöpning är att sänka metallens hårdhet samtidigt som dess seghet, duktilitet och motståndskraft mot stötbelastningar ökas.
När en maskindel inte anlöps alls, eller bara anlöps på ett bristfälligt sätt, kvarstår den i ett härdat tillstånd med hög hårdhet men låg seghet. Under stötbelastning eller böjning kan delen utsättas för plötsliga slag, vibrationer eller krafter som överstiger dess bärkapacitet. Kombinationen av hög hårdhet och de inre spänningar som uppstår i metallen vid den snabba kylningen under härdningen gör att delen blir mycket benägen för sprött brott.
Utebliven anlöpning minskar också materialets duktilitet, det vill säga förmågan att deformeras plastiskt utan att gå sönder. Som en följd av detta försämras delens motstånd mot sprickbildning och spricktillväxt, vilket ökar risken för plötsliga och katastrofala haverier vid stöt- eller böjpåkänningar.
En korrekt anlöpt maskindel har däremot en välbalanserad kombination av hårdhet och seghet, uppnådd genom anlöpning vid lämplig temperatur och kylhastighet. Detta gör att metallen kan absorbera och sprida energi på ett effektivare sätt, vilket minskar risken för spröda brott samt förbättrar maskindelens totala prestanda och livslängd under stötbelastningar och böjpåkänningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online