Rehabilitering är en process som syftar till att hjälpa patienter tillbaka till ett fungerande liv efter sjukdom eller operation. Regelfrågor kring rehabiliteringsanläggningar har stor betydelse, eftersom de avgör vilka resurser som faktiskt står tillgängliga för en patient när behovet uppstår.
Frågorna omfattar bland annat vilken typ av vård patienten får efter sjukdom eller operation och hur länge vården pågår, samt hur lättillgänglig vården är geografiskt. Även ekonomiska aspekter spelar in: onödiga sjukhusvistelser kan leda till högre försäkringspremier, inkomstbortfall för patienten och minskad produktivitet i arbetslivet.
En central bestämning är den så kallade 60-procentsregeln. Den kräver att patienter på slutenvårdande rehabiliteringsanläggningar (IRF – Inpatient Rehabilitation Facilities) har ett eller flera specifika medicinska tillstånd för att anläggningen ska få ersättning från Medicare, det amerikanska statliga sjukförsäkringssystemet. Uppfyller patienten inte dessa kriterier finns en risk att hen flyttas till en anläggning med sämre kvalificerad vård – eller i värsta fall inte får någon rehabilitering alls.
Det är så kallade ansökningshandläggare – även benämnda mellanhänder eller försäkringsbärare – som tillämpar Medicares ersättningsregler för att bedöma om ett vårdanspråk är berättigat. Dessa aktörer är icke-statliga organisationer som kontrakteras för att fungera som ekonomiska mellanhänder mellan vårdgivare och den federala regeringen. Ett exempel på en sådan mellanhänd är ett kommersiellt försäkringsbolag.
Ett sätt att förbättra situationen är att erbjuda arbetsplatsnära rehabilitering. Då kan patienter återvända till arbetet tidigare och samtidigt få stöd från sin arbetsgivare under läkningsprocessen. Detta skulle minska inkomstbortfall för patienterna och därmed också öka produktiviteten på arbetsplatsen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online