Kontaktlinser kan indelas i tre huvudkategorier beroende på material: mjuka konventionella hydrogellinser, silikonhydrogellinser och styva syrgasgenomsläppliga linser (RGP-linser). Enligt branschpublikationen Contact Lens Spectrum bygger alla kontaktlinser på en polymerbas – en polymer är en kemisk kedja som bildas när många mindre molekyler länkas samman. Valet av polymer avgör linens mjukhet, syregenomsläpplighet och bärlighet.
Mjuka konventionella hydrogellinser har en gemensam bas i polymeren polyHEMA (poly-2-hydroxietylmetakrylat). Detta material utgör grunden för alla mjuka kontaktlinser. Olika märken och modeller skapas genom att man under tillverkningen varierar mängden vatten och tillsätter andra kemikalier i linsen. Vattenhalten påverkar både linens komfort och dess förmåga att transportera syre till hornhinnan.
Silikonhydrogellinser kallas ofta för syreatande eller "andningsbara" kontaktlinser. Tack vare sin höga syregenomsläpplighet kan de i vissa fall bäras över natten, efter godkännande från optiker eller ögonläkare. I dessa linser används silikongummi som polymerbas, och ämnen som polydimetylsiloxan tillsätts för att öka flexibiliteten och förbättra komforten. Kombinationen av silikon och hydrogel gör att linserna släpper igenom betydligt mer syre än traditionella hydrogellinser.
Styva syrgasgenomsläppliga kontaktlinser kallas ibland för hårda kontaktlinser. Till skillnad från de äldre hårdplastlinserna släpper RGP-linser igenom syre tack vare sin kemiska sammansättning. De innehåller olika mängder metylmetakrylat, fluor, kisel och andra kemikalier som gör dem både slitstarka och bekväma att bära. Dessa linser håller ofta längre och ger skarpare syn vid vissa synfel, men kräver en något längre vanetidsperiod.
Vilket material som passar bäst beror på dina ögon, ditt synfel och hur du planerar att använda linserna. Låt därför alltid en optiker eller ögonläkare göra en individuell bedömning innan du väljer kontaktlinser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online