Medicare Part D infördes genom ett beslut i den amerikanska kongressen år 2003, som en del av lagen Medicare Prescription Drug, Improvement and Modernization Act. Programmet trädde formellt i kraft den 1 januari 2006 och erbjuder försäkrade personer täckning för receptbelagda läkemedel. Trots sitt syfte har programmet mött omfattande kritik genom åren.
Medicare Part D ger berättigade deltagare möjligheten att ansluta sig till en så kallad Prescription Drug Plan (PDP), ett särskilt läkemedelsförmånspaket. Den som istället väljer att gå med i ett Medicare Advantage-program (MA) tas normalt bort från PDP-systemet, såvida personen inte aktivt väljer att lämna MA-programmet.
Antalet tillgängliga alternativ inom Medicare Part D varierar mellan landets delstater. År 2008 fanns totalt 1 824 olika planer att välja mellan i hela USA, vilket gav deltagarna goda möjligheter att hitta en plan som motsvarade deras individuella behov.
Deltagare i Medicare Part D måste betala en självrisk på 275 dollar per år. Programmet täcker därefter läkemedelskostnader upp till ett värde av 2 510 dollar. Överstiger de årliga inköpen 4 050 dollar sänks dock kostnaden kraftigt – till ungefär fem procent av läkemedlets pris.
Glappet mellan dessa nivåer, där deltagaren själv får stå för hela kostnaden, kallas ofta för "donut hole" och har varit en av de mest kritiserade delarna av programmet.
Till skillnad från andra statligt finansierade försäkringsprogram, exempelvis Veterans Administrations sjukvårdsförsäkring, ger Medicare Part D inte den amerikanska staten rätt att förhandla om läkemedelspriser. Det innebär att programmet betalar betydligt mer för sina läkemedel än vad andra sjukvårdsförsäkringar gör.
För att kunna anmäla sig till Medicare Part D måste man först kvalificera sig för Medicare-förmåner. Anmälan sker senast den 15 november före det kommande planåret, och programmet träder officiellt i kraft den 1 januari.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online