Sedan 2011 är USA det enda industrialiserade landet i världen utan någon form av universell sjukvård eller ett enskilt betalningssystem som är öppet för alla medborgare. Även om Affordable Care Act, som undertecknades av president Obama 2010, innebar steg mot att säkerställa att alla amerikaner får tillgång till vård, återstår fortfarande en lång väg till ett verkligt universellt system. Både förespråkare och motståndare till en allmän sjukvård pekar på olika förutsagda effekter av att införa ett sådant system.
Motståndare till universell sjukvård menar att ett enskilt betalningssystem, om det infördes i USA, skulle öka arbetslösheten eftersom det skulle skada försäkringsbolagens vinster. Förespråkarna för ett sådant system spår exakt motsatsen: att en universell sjukvård skulle lätta på arbetsgivarnas skyldighet att erbjuda sjukförsäkring till sina anställda och därmed möjliggöra fler jobb. Båda sidor är överens om att skatterna måste höjas för att finansiera den allmänna vården, men skapar vården fler jobb uppstår samtidigt en större skattebas som staten kan ta del av.
Förespråkare för enskild betalning hävdar dessutom att den nödvändiga skattehöjningen ändå skulle bli lägre än genomsnittskostnaden för privata försäkringspremier, vilka stiger stadigt med i genomsnitt 9,9 procent per år.
Kvaliteten inom vården är svår att definiera, eftersom begreppet kan avse många olika saker. I de flesta fall handlar kvalitet om tillgången till vård och hur effektiv den är. Universella sjukvårdssystemets mest uttalade motståndare hävdar envetet att ett statligt system begränsar patienternas valmöjligheter när det gäller läkare. Men det finns inget befintligt universellt system där så faktiskt är fallet: patienterna väljer själva läkare och behandlingar – staten betalar bara för dem.
Förespråkarna påpekar också att för människor som inte har råd med ens ett enkelt läkarbesök innebär tillgång till vård överhuvudtaget en höjd kvalitet. Motståndarna svarar med spådomen att väntetiderna för undersökningar och ingrepp kommer att öka. Även om vissa länder med universella system har långa väntetider även för akut vård, menar förespråkarna att hälso- och sjukvård är en rättighet, inte en privilegium, och att längre väntetider är acceptabla om fler människor får tillgång till vård.
Eftersom läkarnas tjänster i ett universellt system betalas av staten i stället för av patienter eller försäkringsbolag, spår motståndarna att läkare kommer att tjäna mindre pengar. De skulle inte längre kunna sätta sina egna priser, och det ekonomiska incitamentet för unga att söka sig till medicinen skulle minska, vilket skulle leda till färre ansökningar till medicinska fakulteter.
Förespråkarna för enskild betalning invänder att läkarnas prioritet då ligger på genuin patientvård snarare än på den egna vinsten. När läkare saknar incitament att bevilja eller neka vård baserat på en patients försäkring, säger förespråkarna, fokuserar de i stället på att ge bästa möjliga vård. Enskild betalning innebär inte heller att incitament helt försvinner: Storbritanniens National Health Service erbjuder exempelvis finansiella incitament till läkare som uppmuntrar patienter att sluta röka och leva sundare.
Universella sjukvårdssystemets starkaste motståndare är oftast de som även tror på den fria marknaden – idén att näringslivet, lämnat utan reglering från staten, gynnar samhället genom enkla lagar om utbud och efterfrågan. De hävdar att införandet av en universell sjukvård skulle skada försäkringsbranschen oåterkalleligt genom att göra deras tjänster onödiga.
Förespråkarna spår däremot enkelt att försäkringspremierna kommer att sjunka när människor inte längre tvingas förlita sig på dem för sin vård. Faktum är att länder med universella system fortfarande har försäkringsbolag. Det beror på att den allmänna vården inte täcker allt; i Kanida täcker exempelvis de flesta provinsprogram varken tandvård, receptbelagda läkemedel eller synundersökningar. Privata försäkringsbolag finns kvar och erbjuder planer som täcker dessa kostnader.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online