Ändringar i Social Security-lagstiftningen 1965 skapade sjukförsäkringsprogrammet Medicare, och från januari 1966 täckte programmet cirka 19 miljoner amerikaner i åldern 65 år och äldre. Täckningen utökades 1973 till att även omfatta mottagare av invaliditetsersättning samt patienter som genomgår njurdialys eller har fått njurtransplantation.
Ursprungligen bestod Medicare av två grundläggande delar – sjukhusförsäkring (Hospital Insurance) och medicinsk försäkring (Medical Insurance). Lagstiftning från 1985, 1987 och 2003 införde därefter valbara alternativ för att ta del av Medicare-tjänster samt förmåner för receptbelagda läkemedel.
Från början hade Medicare två delar: Medicare Part A (sjukhusförsäkring) och Part B (medicinsk försäkring).
Part A täcker kostnader för vård på sjukhus och kvalificerade vårdinrättningar samt hospicevård. Sjukhusförsäkringen är kostnadsfri för arbetare som har arbetat tillräckligt länge inom Social Security-systemet, eftersom 1,45 procent av Social Security-skatterna går till Medicare Trust Fund som finansierar Part A.
Medicare Part B finansieras både av den federala regeringen och av avgifter som mottagarna själva måste betala. Dessa avgifter varierar från år till år. Part B täcker vanligtvis 80 procent av kostnaderna för läkarvård både inom och utanför sjukhuset, öppen- och hemsjukvård samt medicintekniska hjälpmedel. Försäkringen betalar också för vissa förebyggande tjänster, exempelvis influensavaccinationer och mammografier.
Medicare Part C, även kallat Medicare Advantage, gör det möjligt för Medicare-mottagare att få sina Medicare-tjänster via privata organisationer som har avtal med Medicare. Bland dessa organisationer finns health maintenance organizations (HMO), preferred provider plans samt avgiftsbaserade planer där fasta arvoden fastställs som läkare kan acceptera eller tacka nej till.
Medicare Advantage-planerna måste erbjuda samma täckning som original Medicare. De flesta planer har dessutom lägre självrisker och egenavgifter än vanliga Medicare, samt täcker extra poster som Medicare normalt inte betalar för, exempelvis rutinmässig tandvård och synundersökningar. För att anmäla sig måste mottagaren ha både Part A och Part B.
Medicare introducerade läkemedelsförmåner – Medicare Part D – den 1 januari 2006. Anmälan är frivillig, och mottagarna måste betala en månadsavgift som varierar beroende på plan och försäkringsbolag.
Mottagare av antingen Medicare Part A eller Part B kan anmäla sig under sin första anmälningsperiod för Medicare, eller under en öppen period varje år mellan den 15 november och den 31 december. Den som inte anmäler sig när hen först blir behörig riskerar högre avgifter senare.
Mottagarna väljer en plan och anmäler sig hos ett privat försäkringsbolag som har avtal med Medicare om att tillhandahålla täckningen. Centers for Medicare and Medicaid fastställer de olika villkoren och den minimitäckning som varje policy måste erbjuda. Många Medicare Advantage-planer inkluderar även Medicare Part D-täckning.
Social Security förvaltar programmet Medicare Prescription Drug Extra Help, som hjälper mottagare att betala sina Part D-avgifter. Ansökan kan göras online via Social Securities webbplats eller på det lokala kontoret.
För att kvalificera måste mottagarens inkomst och tillgångar ligga under vissa fastställda tröskelvärden. Den federala regeringen kan betala hela eller delar av premien för läkemedelstäckningen, beroende på kostnaden för den valda planen. Den som kvalificerar för Extra Help-programmet får dessutom reducerad årsselfrisk och lägre egenavgifter på täckta receptbelagda läkemedel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online