Historien om HMO-lagen – så formades den amerikanska hälsovårdsreformen 1973

Vad är en HMO?

Health Maintenance Organizations (HMO) är privata eller offentliga organisationer som tillhandahåller specifik behandling och förebyggande vård till medlemmar som betalar i förskott. Modellen utformades som ett alternativ till det traditionella systemet med avgift per tjänst (fee-for-service), där varje läkarbesök och undersökning faktureras separat. Genom att samla vården under ett tak strävade HMO efter att hålla kostnaderna nere samtidigt som patienterna fick en mer sammanhängande vård.

Tillkomsten av HMO-lagen

President Richard Nixon undertecknade Health Maintenance Organization Act år 1973 i syfte att göra prisvärd sjukvård allmänt tillgänglig för den amerikanska befolkningen. Lagen försökte balansera konsumenternas, läkarnas och den federala statens intressen mot varandra.

Ett centralt inslag i lagen var att den gav startkapital till flera nya HMO-program, vilket hjälpte organisationerna att komma igång. Lagen innehöll även så kallade "dual choice"-bestämmelser, som krävde att arbetsgivare med minst 25 anställda erbjöd sina medarbetare ett HMO-alternativ om ett sådant fanns i regionen – något som snabbt ökade modellens spridning.

Bestämmelserna i HMO-lagen 1973

Den ursprungliga lagen reglerade hur organisationerna fick ta betalt för sina tjänster. Detta inkluderade hur ofta betalning skulle erläggas, vilka avgifter som ingick i grundpremien och vilka tjänster som krävde extra betalning. Målet var att skapa tydlighet för medlemmarna och förhindra dolda kostnader.

Skärpt tillsyn när HMO blev en vinstverksamhet

När HMO successivt började övergå från ideella organisationer till vinstdrivande bolag behövdes en starkare reglering. Sedan 1980-talet har den amerikanska federala regeringen därför fortsatt att anta lagstiftning som möjliggör statlig tillsyn över privata HMO:s verksamhet.

Dessa regelverk har två huvudsakliga syften: att säkerställa att företagen levererar den vård de lovat i sina avtal med medlemmarna, och att förhindra riskfyllda finansiella investeringar som skulle kunna äventyra organisationens förmåga att erbjuda adekvat vård. På så sätt fungerar tillsynen både som konsumentskydd och som en stabiliserande faktor för hela hälsovårdssystemet.