Sedan 2010 pågår en intensiv debatt i USA om vilken typ av sjukvårdsförsäkringssystem som är bäst för landet. Ett alternativ som ofta lyfts fram är ett system med en enda betalare – så kallat "single payer" – liknande de som redan finns i Kanada och många europeiska länder.
I ett försäkringssystem med en enda betalare bidrar individer med intäkter, oftast genom skatter, till en central källa som täcker försäkringskostnaderna för hela befolkningen. Ett typiskt exempel på ett sådant system är en nationell eller universell sjukvård, där staten fungerar som den enda finansiären av hälso- och sjukvårdstjänster.
Det största argumentet för ett system med en enda betalare är att det ger alla medborgare tillgång till försäkringsskydd, oavsett deras ekonomiska situation. Inom hälso- och sjukvården innebär detta att alla medborgare kan få nödvändiga tjänster som sjukhusvård, receptbelagd medicin och rehabiliteringsvård utan risk för ekonomisk ruin.
Förespråkare pekar också på att ett enhetligt system kan minska administrationskostnaderna, eftersom flera privata försäkringsbolag ersätts av en gemensam förvaltning.
Motståndare till systemet menar att regeringen har sämre förmåga än privata försäkringsbolag och vårdgivare att sätta rimliga priser för tjänster, vilket kan leda till ineffektivitet och längre väntetider. Det finns också en utbredd uppfattning att ett sådant system skulle kunna skapa en alltför stor extra skattebörda för den genomsnittlige medborgaren.
Frågan om hur ett system med en enda betalare skulle finansieras och organiseras i praktiken fortsätter därför att vara en central del av den amerikanska sjukvårdsdebatten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online