
År 2000 genomförde Världshälsoorganisationen (WHO) en omfattande analys av världens nationella hälso- och sjukvårdssystem. Resultatet visade att fyra länder utmärkte sig särskilt: Frankrike, Italien, Spanien och Oman.
Bedömningen byggde på flera viktiga faktorer: befolkningens allmänna hälsa, jämlikheten i hälsa, förmågan att möta människors förväntningar på vården samt hur rättvist sjukvårdssystemet finansieras.
Enligt NPR är det franska sjukvårdssystemet en kombination av offentlig och privat försäkring. De flesta får sin sjukförsäkring via arbetsgivaren, ungefär som i USA. Skillnaden är att ingen i Frankrike saknar försäkringsskydd. Det nationella sjukförsäkringsprogrammet täcker minst 70 procent av kostnaden för ett sjukhusbesök, medan de återstående 30 procenten vanligtvis betalas av prisvärd privat försäkring. För patienter med allvarliga och kostsamma sjukdomar betalar den statliga försäkringen hela vårdkostnaden. Trots dessa generösa förmåner kostar det franska sjukvårdssystemet bara cirka hälften av det amerikanska.
Det italienska nationella hälsovårdssystemet (Servizio Sanitario Nazionale), som inrättades 1978, är den främsta leverantören av sjukförsäkring för alla italienare. Det är en decentraliserad modell där många funktioner administreras på regional nivå. Privat försäkring erbjuds ibland av arbetsgivare, men endast 35 procent av italienarna använder någon form av privat vård. Staten täcker kostnaderna för all primärvård och sluten vård, medan läkemedel och avancerade undersökningar kräver egenavgifter på upp till 30 procent. Utsatta grupper, som barn och äldre, befrias från dessa avgifter.
Precis som Italien har Spanien ett nationellt offentligt sjukvårdssystem som täcker alla medborgare och är decentraliserat för att möta regionala behov. "Áreas de salud", lokala hälsoområden, utgör grunden för vårdstyrningen på lokal nivå. För dem som har råd finns privat sjukförsäkring som alternativ, vilken främst används för att kringgå väntetiderna inom den offentliga vården. Kvaliteten på den offentliga vården anses dock inte sämre än hos privata aktörer.
Enligt WHO var sjukvården i Sultanatet Oman relativt primitiv fram till 1970-talet, men har sedan utvecklats till att bli mycket framgångsrik på kort tid – tack vare investeringar finansierade av oljeintäkter. Statligt sponsrade hälsocentra utgör ryggraden i primärvårdssystemet och täcker både omanier och utländska bosatta. Som ett resultat har barnadödligheten bland barn under fem år i Oman minskat med 94 procent under de senaste 30 åren. Detta har uppnåtts trots att utgifterna per person för hälso- och sjukvård endast uppgår till 390 dollar per år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online