Laparoskopisk navelbrockoperation (LUHR) är det föredragna tillvägagångssättet för de flesta vuxna, med mindre smärta, snabbare återhämtning och lägre sårinfektionsrisk jämfört med öppen operation. Närvaron av flera fasciala defekter eller samtidiga brock modifierar teknisk svårighetsgrad men inte övergripande framgång.
Standard LUHR-teknik
- Portar: infra-umbilikal (kamera), bilaterala laterala (instrument).
- Reduktion av innehåll; exstirpation av brockpåse.
- Defektstängning: primär sutur (små <2 cm) eller nät (IPOM, onlay, sublay, underlay — kirurgpreferens).
- Nätfixering: upplösliga tacks, suturer eller lim.
Inverkan av flertalet brock/defekter
- Flera naveldefekter: Ofta sammanslagna till enstaka stängning med ett nät; minimal ökad komplexitet.
- Samtidiga epigastriska/incisionella brock: Ytterligare portar kan behövas; varje defekt hanteras individuellt. Ökar operationstid 30–60 min per defekt.
- Förlust av domän / stora defekter (>4 cm): Kan kräva komponentseparation (TAR, eTEP) eller öppen konvertering.
- Förväxningar från tidigare kirurgi: Ökar dissekeringstid och tarmskaderisk.
Utfall
- Recidiv: 1–5 % (nät) vs. 10–20 % (enbart sutur); flertalet defekter något högre men nät mildrar.
- Komplikationer: Serum (10–20 %), SSI (<2 %), kronisk smärta (5–10 %), tarmskada (sällan).
- Konvertering till öppen: 1–3 %; oftast för förväxningar, okontrollerad blödning eller förlust av domän.
Kirurgens beslutsfattande
Peroperativa fynd styr strategi: enstaka stort nät som täcker alla defekter vs. separata nät; laparoskopisk vs. hybrid vs. öppen. Erfarenhet av komplexa ventrala brocktekniker (eTEP, TAR) utökar laparoskopiska indikationer.
Slutsats: Flera defekter ökar komplexitet men hanteras rutinmässigt laparoskopiskt av erfarna kirurger med likvärdiga framgångar som enskilda defekter när nätförstärkning används.
