Förntidens egyptier använde honung tillsammans med vin och mjölk som bas för medicinska örter. Aristoteles (ca 350 f.Kr.) beskrev dess användning inom medicinen, liksom den grekiske läkaren Dioskorides (ca 50 e.Kr.), och honung nämns flera gånger i Gamla testamentet. Idag används honung återigen för många typer av sår, bland annat bensår.
Manukahonung är en högkvalitativ honung som produceras i Nya Zeeland av bin som endast samlar nektar från blommorna på manukabusken (Leptospermum scoparium). Dess unika sammansättning gör den särskilt intressant för medicinsk användning.
I en studie om honungens medicinska egenskaper anger Frans Theunissen att den första forskningen som påvisade honungens antimikrobiella verkan genomfördes redan 1892 av den holländske forskaren Van Ketel.
Världens ledande forskare inom området är Peter Molan vid University of Waikato i Nya Zeeland. Han menar att de flesta honungssorter har medicinska egenskaper i någon grad, och han har utvecklat Molan Gold Standard (MGS) – en mätmetod som visar nivån av terapeutiskt verksamma ämnen i honung avsedd för medicinsk användning.
Liksom alla sockerarter är honung hygroskopisk, det vill säga den drar till sig vatten från sin omgivning.
Bakterier behöver vatten för att överleva, och man antog därför initialt att vattenbristen var honungens främsta antibakteriella mekanism.
Molan skriver dock i World Wide Wounds att honung behåller sin mikrobiella aktivitet även efter utspädning till en nivå där den inte längre kan dra till sig vatten. Faktiskt blir den då ännu mer effektiv – vilket visar att andra mekanismer också är verksamma.
När honung späds ut bildas väteperoxid, ett ämne med välkänd antibakteriell verkan.
Som treprocentig lösning användes väteperoxid tidigare som sårrengöringsmedel, men det föll ur bruk eftersom det skadar vävnad och orsakar inflammation.
Det väteperoxid som honung producerar är cirka 1 000 gånger svagare än treprocentlösningen, men lika effektiv. Skillnaden är att det minskar inflammation istället för att förvärra den, och det skadar inte vävnadscellerna.
Att applicera honung på ett sår ger fördelar som går långt bortom de hygroskopiska och antibakteriella effekterna.
Lymfocyterna – de vita blodkroppar som bekämpar infektioner – stimuleras av honung. B-lymfocyter bildar antikroppar som neutraliserar de gifter bakterierna producerar, medan T-lymfocyter angriper kroppsceller som invaderats av virus eller cancer.
Båda celltyperna ökar snabbt redan vid honungskoncentrationer så låga som 0,1 procent. Även fagocyter, som förtär bakterier, stimuleras vid koncentrationer så låga som 1 procent.
Honungens medicinska effektivitet varierar beroende på var den kommer ifrån och hur den har bearbetats.
År 2001 genomförde Molan forskning på två typer av nyzeeländsk honung. Den ena var en multifloral honung med känd verkan tack vare sitt innehåll av väteperoxid. Den andra var manukahonung, som har fytochemisk verkan – det vill säga innehåller växtkemikalier som kan skydda mot eller förebygga sjukdom.
Molan fann att båda honungerna var lika effektiva, men han varnar samtidigt för att inte all honung är lämplig för medicinsk användning.
University of Waikato, där Molan är verksam, tillhandahåller därför den nya internationella standarden Molan Gold Standard till marknadsförare av manukahonung. Målet är att hjälpa konsumenter att identifiera honung av medicinsk kvalitet som är lämplig för behandling av sår, exempelvis bensår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online