Shilajit har länge använts inom den traditionella indiska ayurvediska medicinen för att behandla åkommor som diabetes, maskinfektioner, gulsot och fetma. Djurstudier som genomförts sedan slutet av 1980-talet har visat att ämnet har vissa positiva effekter med få biverkningar, men shilajit bör ändå användas med försiktighet eftersom det saknar klinisk dokumentation för användning hos människor. Dessutom har produkter som innehåller shilajit visats innehålla skadliga halter av tungmetaller.
Shilajit är ett mineralrikt organiskt ämne som sipprar fram mellan stenar högt uppe i bergen i nordöstra Indien och andra delar av Asien under sommaren. Ämnet, som även kallas asfalt eller mineralbeck, förekommer i nyanser av koppar, guld, silver och svart, där den svarta varianten är den som oftast används i ayurvediska preparat. Stora delar av shilajit består av nedbrutet växtmaterial.
I sin bok "Shilajit in Perspective" från 2006 listar Shibnath Ghosal de biologiskt aktiva komponenterna i shilajit som albuminoider, bensoesyra och salter, kalcium, koppar, fettsyror, glycin, hippursyra och salter, hydroxiprolin, järn, kalium, prolin, kisel, natrium, treonin och tenn. Andra analyser som citeras av Robert Talbert i "Shilajit: A Materia Medica Monograph" identifierade dessutom 4′-metoxy-6-karbometoxybifenyl, dibenzo-alfa-pyroner, fulvosyra, fenoliska lipider och tirucallantriterpener som beståndsdelar.
Shilajit marknadsförs brett på internet som ett antiaging-medel och som botemedel mot sexuell dysfunction. Moderna användningsområden som dokumenterats av Talbert omfattar behandling av anemi, artrit, astma, diabetes, ödem, epilepsi, gallsten, hemorrojder, infertilitet, njursten, menstruationsrubbningar, hudsjukdomar (inklusive lepra) samt sköldkörtelrubbningar.
Djurstudier som granskats av Ghosal och Talbert har visat att shilajit har smärtstillande, antiinflammatoriska och ångestdämpande egenskaper. Ämnet verkar även kunna hjälpa till att behandla magsår. Andra studier som undersökte shilajits effekt vid bronkit, hjärtsvikt och högt blodtryck visade däremot att ämnet inte hade någon effekt på dessa tillstånd.
Shilajit ökar produktionen av urinsyra i kroppen och kan därigenom förvärra gikt. Utöver detta orsakade doser upp till 3 gram per kilo kroppsvikt under en enda dag inga biverkningar hos möss, enligt en studie som citeras av Talbert.
Talbert noterade i slutsatsen av sin monografi att "när man granskar listan över moderna indikationer för shilajit kan man knappt tro att det skulle ha så bred och varierad effekt på den mänskliga kroppen". Han betonar att inga publicerade kliniska prövningar av shilajit har involverat mänskliga försökspersoner, vilket innebär att ämnets faktiska effekt på människors hälsa aldrig har fastställts.
En annan viktig farhåga är att de flesta shilajitprodukter importeras från Indien utan att kontrolleras vad gäller innehåll eller renhet innan de säljs. Denna problematik uppmärksammades år 2005, när Health Canada stoppade försäljningen av shilajitkapslar producerade av Dabur India Ltd., eftersom kapslarna innehöll ohälsosamma mängder tungmetaller. I ett pressmeddelande den 20 juli 2005 varnade den kanadensiska hälsomyndigheten konsumenter för att arsenik, bly och kvicksilver ofta blandas in i örterna i ayurvediska läkemedel, eftersom tungmetallerna anses ha terapeutiska egenskaper.
Slutligen bör nämnas att shilajit innehåller en hög koncentration av järn. Att kombinera shilajit med andra kosttillskott som innehåller järn, exempelvis multivitaminer, kan leda till en överdosering vars symtom inkluderar blodblandad kräkning, diarré, medvetslöshet, blekhet i huden och chock.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online