Bobath-tekniken – neuroterapi vid hjärnskador

Bobath-tekniken är en metod inom neuroterapi som används för patienter som har drabbats av en hjärnskada. Metoden är uppkallad efter sjukgymnasten Berta Bobath och hennes make Karel, som var psykiater och neurofysiolog. Terapeuter som arbetar enligt tekniken analyserar noggrant hur patienter utför olika rörelser och uppgifter – både vad de klarar av på egen hand och vilken typ av hjälp de behöver.

Tekniken i allmänhet

Bobath-tekniken syftar till att hjälpa patienter att röra sig mer fritt. Sjukgymnasten underlättar rörelserna genom enkla övningar som är utformade för att förlänga förkortade muskler och göra stela leder mer rörliga. Detta stärker försvagade muskler och ger patienten en bättre kroppshållning. Till skillnad från andra former av fysioterapi fokuserar tekniken på att utforska de mest effektiva sätten för kroppen att röra sig. Patienterna lär sig sedan hur de kan minimera belastningen på kroppen samtidigt som muskulaturen stärks.

Behandling för både kropp och sinne

Genom analys av rörelsemönster visar Bobath-tekniken patienterna hur de kan röra sig effektivare. Det sparar energi och minskar antalet onödiga rörelser, vilket i sin tur lindrar smärtan vid användning av ett slitet eller skadat ben. Sinnet tränas att minska stress och ansträngning i samband med rörelse genom att utnyttja alla tillgängliga muskler och kroppsdelar.

Exempel på rehabilitering

Rehabiliteringen främjas genom användning av normala rörelser. Patienter som ska flytta från sängen till en stol uppmanas att luta sig framåt och förflytta vikten till fötterna. En sjuksköterska eller sjukgymnast hjälper dem upp i stående ställning, vrider dem sedan mot stolen och hjälper dem ner i en naturlig sittposition. Detta kallas pivotteknik. Även om rörelsen är enkel gör uppdelningen i specifika moment det möjligt för terapeuten att identifiera var hjälp behövs, samtidigt som patienten får en känsla av ökad kontroll.

Exempel: barn med cerebral pares

Bobath-tekniken används med goda resultat hos barn med cerebral pares (CP). Tekniken bygger på insikten att de primitiva reflexer som dessa barn ofta behåller kan blockera deras förmåga att lära sig frivillig muskelkontroll. Terapeuten motverkar reflexerna genom motsatta rörelser – till exempel genom att upprepade gånger sträcka ut en extremitet som barnet vanligtvis håller böjd.