Under hela 1800-talet var örter och naturliga ämnen grunden för praktiskt taget all medicinsk vård – hos läkare, barnmorskor och apotekare lika väl. Den viktorianska tidens människor saknade både kunskapen och tekniken att framställa syntetiska läkemedel och vände sig därför till naturens eget apotek: växterna. Antibiotika existerade helt enkelt inte, med undantag för det starkt giftiga ämnet pyocyanase som forskare upptäckte först på 1890-talet.
Många av tidens mest populära botemedel skulle idag klassas som direkt farliga, av tveksam effektivitet – eller som olagliga droger. Här är några av de mest anmärkningsvärda medicinska växterna från 1800-talet.
Opium, utvunnet ur vallmoväxten (Papaver somniferum), var ett av tidens mest använda läkemedel. Det var de antika romarna som först införde opium i västerlandet under sina erövringståg genom Mellanöstern och Europa.
Den tyske apoteksassistenten Friedrich Sertürner gjorde sedan ett banbrytande arbete när han isolerade morfin – opiums verksamma substans – genom att lösa opium i syra och neutralisera blandningen med ammoniak. Även heroin, ett derivat av morfin, användes under den viktorianska eran. Båda ämnena är idag hårt kontrollerade narkotika, men på 1800-talet var opium och dess derivat standardbehandling mot åkommor som huvudvärk, gikt, malaria och syfilis – helt tills läkarna insåg växtens starkt beroendeframkallande egenskaper och började begränsa användningen.
En särskilt mörk historia är laudanum, en blandning av alkohol och opium som föräldrar och barnsköterskor gav spädbarn och småbarn för att få dem att lugna sig. Denna praktik ledde ofta till att barnen dog och räknas som ett av epokens mest tragiska exempel på okunnig läkemedelsanvändning.
Absint är en destillerad spritdryck kryddad med malört (Artemisia absinthium). I kombination med alkohol fick örten narkotisk verkan, och viktorianerna tog den till sig som ett allmänt botemedel. Drycken ansågs bland annat kunna bryta ner gallsten, återuppfriska minnet, förebygga trötthet och bota reumatism. Malörten användes också mot löss, blodbrist och feber.
Vissa påstådda användningsområden gick långt utanför medicinen: örten skulle kunna avvärja farliga djur och fungera som motgift mot gifter. Idag vet man att absintens verksamma ämne tujon i stora mängder kan utlösa hallucinationer – därför är dryckens tujonhalt numera strikt reglerad inom EU.
Kokain var en fullständigt laglig drog under den viktorianska tiden. Även samtidens stora namn konsumerade det: såväl drottning Victoria som författaren Robert Louis Stevenson drack vin kryddat med kokain. Substansen, som utvinns ur kokabusken (Erythroxylum coca), salufördes som bot mot depression, lindring för trötta halsar och smärtlindring vid barns tandvärk.
Här använde föräldrarna likaså kokaindroppar för att lugna sina barn – ofta med dödlig utgång. Det dröjde till sekelskiftet 1900 innan man förstod substansens verkliga faror och beroendeframkallande karaktär.
I synnerhet på landsbygden och i den amerikanska gränsbygden odlade vanliga familjer örter i trädgården för medicinskt bruk. Utöver de odlade växterna plockade man även vilda, inhemska örter – vilka sorter som fanns till hands varierade förstås med det geografiska läget. De odlade medicinalväxterna fungerade som standardbotemedel för att hålla sig friska.
Bland de mest använda växterna märks:
1800-talets medicinalväxter ger oss en fascinerande inblick i en tid då gränsen mellan medicin och narkotika var flytande. Vissa örter, som kamomill, mynta och lavendel, används än idag inom naturmedicinen och har dokumenterat värdefulla egenskaper. Andra – opium, heroin och kokain – visade sig vara så skadliga att de numera är förbjudna eller strikt reglerade världen över. Historien påminner oss om hur långt medicinen har kommit, men också om vikten av kunskap och eftertanke när det gäller vad vi ger oss själva och våra barn.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online